Mitt liv som Frida

Varje gång jag behöver sträcka mig utanför sängen ser jag framför mig hur en sårig, ruttnande hand med pulserande, svarta ådror och kloliknande, trasiga naglar sträcker sig fram från mörkret under sängen och greppar tag om min handled. Det hårda taget går inte att vrida sig ur och man vet ögonblickligen att det är på allvar. En clown lyckas hasa sig fram, med spetsiga rovdjurständer i ett elakt flin och tomma ögonhålor stirrar den sedan reptillikt mot mig och tar ett ännu hårdare tag om min handled. Rysningarna tätnar längs ryggraden. Mitt hjärta slår hårt och kroppen gör sig beredd på antingen flykt eller att bara ge upp, falla ihop och dö för att slippa lidandet. Blixtsnabbt gömmer jag min hand under täcket igen och clownens vita, ärriga ansikte är borta. För den här gången.

Jag undrar hur mycket terapi jag kommer att behöva i framtiden.

Trots att jag har sysslat med hästar och ridning sen jag var endast fyra år gammal har den här bloggen innehållit mycket lite av just det materialet. Det är i och med det här inlägget dags för en liten ändring på det. Ni som är icke-hästbitna får helt enkelt ha överseende.

Det mesta av min fritid spenderas just nu tillsammans med två brudar, Ofelia och Kora (eller mulan och kossan som de kallas när de inte hör på, vilket ju är mest hela tiden). Ofelia är världens smartaste nordsvensk som lever i total förnekelse och själv tror att hon är en femårig fullblodshingst fast i fel kropp. Det är ungefär så hon uppför sig också. Kora är Ofelias grannes c-ponny och hon är egentligen en helt vanlig ko, med förutsättningen att kor är komplett galna.

Som vanlig säger en bild mer än tusen ord, så här nedanför har ni sisådär fyratusen ord till:

 
Åke Slappläpp hänger i hagen.            Precis såhär otålig blir man när
                                                                    uppmärksamheten riktas åt annat håll.

 
En ovanligt söt ko visar båda sina sidor.

Det var det om de fyrbenta vännerna. I framtiden kommer det eventuellt fler uppdateringar om dem, ingen vet säkert. Ha en fantastikt bra helg i sommar(!)värmen. Det är nämligen vad jag har planerat för min egen del.

Det här inlägget är ett stort tack till alla mina medmänniskor. Den vänliga, äldre mannen som höll upp dörren på biblioteket, den stressade tvåbarnsmamman som ändå lät mig gå före i ICA-kön, den klämkäcka byggnadsarbetaren som visslade uppskattande på en helt vanlig, allmänt grå måndag.

Det här är ett stort tack till dig. Du som lät mig skriva av anteckningarna på kemiprovet i åttan, du som ler mot mig utan någon egentlig anledning, du som frågar hur det är och bryr dig om svaret, du som kramar om mig trots att det bara är andra gången vi träffas och du som anstränger dig för att skämta när du inte alls behöver.

Faktum är att det här även är ett tack till dig som muttrar surt över både strålande solsken och julgranskulestora regndroppar, tycker att allt tar för lång tid och att allt var bättre förr. Utan dig hade jag inte uppskattat de andra spontana guldkornen lika mycket.

När såg du senast någon du egentligen knappt känner i ögonen och tackade uppriktigt för hans/hennes blotta existens? För ganska länge sedan, inte sant?

Jag ber om ursäkt för min frånvaro här på bloggen. Som vanligt har jag fullt upp, men just nu är det lite extra rusning i Fridatrafiken. Jag har tagit på mig att hjälpa till med ytterligare en häst, och dessvärre är det bloggen och sömnen som blir lidande. Jag ska försöka ta mig samman och författa lite oftare.

För övrigt såg jag en maskros i dag. Äntligen är det vår på allvar och lyckan susar runt i skallen.

På återskrivelse!

Jag fullkomligt avgudar Håkan Hellström och blir alltid lika förvånad som besviken när folk i min omgivning inte förstår hur man överhuvudtaget kan lyssna på honom. Faktum är att det inte handlar om rena toner eller den bästa sångrösten, utan om känslan. Att lyssna på hans röst och urskilja smärta, ångest, saknad, glädje och extrem lycka på samma gång. Att veta hur jävligt han har haft det och hur bra det trots allt har blivit.

Håkans låtar är finurliga berättelser, sagor om det som varit och det som komma skall. De flesta saknar den traditonella uppbyggnaden med vers - refräng - vers - refräng. De har en början och ett slut, och de vill få fram ett budskap. Om du lyssnar på texterna kan du känna du igen dig i hans ord om hjärtslitande kärlek, vänner som alltid betyder mer än allt i hela världen och historier om hur han blev den han är i dag. Ibland kan du bara skratta dig lycklig över hur mycket bättre ditt eget liv har varit och hur lite jävlighet du har upplevt.

När man verkligen börjar lyssna och riktigt höra musiken inser man snart att den är bra mycket smartare än de senaste hitsen på Rix FM. Med låtar som börjar där nästa tar vid och textrader som återkommer i fler än en låt med helt olika innebörder får Håkan ett djup som sällan ses i dagens hitvarningar och försök att tjäna snabba pengar.

Man kan inte kräva att alla ska gilla en så speciell röst som bäste herr Hellströms, men man borde kunna tvinga folk att uppskatta honom för den enormt skickliga musiker han är. De som inte inser det är helt enkelt inte lika intelligenta som hans texter. Jag önskar mig mer Håkanacceptans och mindre dumhet åt folket.

Efter en hel helg med fest, påskfirande och äggskalande är jag helt slut. Dagens frukost bestod av påskmiddag hos mormor och morfar. Jag kommer vara mätt i en månad framöver. Trots mitt mindre fantastiska mående har jag haft en helt vansinnigt bra påsk. Inte nog med att det har blivit kvalitetstid med Frida som varit hemma från Halmstad. Vi hann dessutom med grillfest med suveränt sällskap och Piggelindrinkar i går.

Tack ska ni ha allesammans, varje gång jag träffar er förstår jag hur lyckligt lottad jag är. Nu ska jag uppsöka sängen och möta världens segaste annandag i morgon. Dessvärre håller ju alltid festsegheten i sig långt in på måndagen. Guten nacht!

Jag har världens bästa vänner, och då menar jag verkligen världens bästa. Ni vet såna där som man kan vara sig själv med precis hela tiden utan att det känns ansträngt och utan någon press på sig att vara rolig, intressant eller duktig. Tillsammans med dem kan jag vara 100% Frida utan censur och de protesterar aldrig.

Den här helgen har jag spenderat i sällskap med de här obegripligt underbara tjejerna. Jag vet att jag har sagt det innan, men jag säger det igen. Ni är så mycket mer än guld värda, jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig och hur mycket jag längtar efter er när ni inte finns så nära mig som jag önskar.

En helg som denna lämnar kvar en känsla av tomhet, en längtan tillbaka och ger ny energi till saknaden som alltid ligger och halvsover i bakhuvudet samtidigt som man är helt upprymd av lycka och glädje för att man är så fantastiskt lyckligt lottad att man har vänner som får en att känna på det här sättet. Om något är kärlek, så är det banne mig det.

Jag har så himla fullt upp med det ena och det andra just nu att jag helt glömmer bort att blogga! Jag lovar skärpning i fortsättningen, men tills vidare kan ni få en uppdatering om moi i ultrafart: jag åker till Halmstad i morgon för att spendera helgen med några av de underbaraste människorna på hela jorden, jag har bara jobbat två dagar den här veckan, men det har varit så mycket att göra att det känns som sju och jag är helt obegränsat lycklig över att det äntligen, äntligen är vår på riktigt.

Så var det med det. Passa på att njuta av vårsolen och ledigheten ni också, så ses vi här igen nästa vecka, eller möjligtvis på söndag, om jag orkar släpa mig till datorn och plita ner ett par finurliga rader om helgen som då varit. Bye bye, äppelpaj!