Återfall?
Efter några nätter i rad med mardrömmar som hämtade ur skräckfilmernas värsta garderober är jag livrädd för att jag är på väg in i ett nytt mardrömssvep. Förra nattens dröm var bland det värsta någonsin, men som tur är fungerar kroppens försvarsmekanismer så ypperligt bra att jag har glömt bort precis allt den handlade om. Det enda jag minns är att hela kroppen skakade av lycka och tårarna rann av lättnad när jag vaknade och insåg att det inte var det minsta sant.
Jag är förberedd inför nästa eventuella mardröm. I natt tänker jag nämligen sova så lite att jag helt enkelt inte drömmer. Tre, fyra timmar brukar vara den ultimata dosen för att sova drömlöst och vakna pigg, men inte utvilad. Jag är mycket medveten om att det här inte är den bästa lösningen för att bli av med mardrömmarna, men den passar mig finfint. Som vanligt har jag nämligen på tok för lite tid över, och om jag kan spara in några timmar på sömnen borde det innebära att jag hinner med lite mer av allt det där jag borde göra.
Jag är inte den som blir trött tidigt på kvällarna, men jag blir desto lättare rastlös när det inte händer något. Vem har ett kreativt tips på nattlig sysselsättning? Gärna något som håller tankarna borta från mardrömmar och får hjärnan att koncentera sig på allt annat än sömn.
Monday, bloody Monday.
Hur tar man sig då igenom en så oerhört olidlig dag? Man minns hur bra man hade det i helgen. Hur fantastiskt trevligt det var att träffa de gamla gymnasieklasskompisarna igen och hur mycket det betyder att trots att det var ett år sedan man sågs känns det fortfarande som att man har träffats varenda dag sedan studenten för tre år sedan (oh herregud, tre år!). Man inser att det är guld värt att bränna flintastekar och misslyckas med potatiskroketter så länge man gör det tillsammans med några av sina bästa vänner.
Till slut inser man att utan måndagar hade helgen inte känts lika rolig, vännerna hade inte varit lika underbara och kolsvart kött hade inte smakat så gott. Man inser också att det är tisdag i morgon, och därefter nerförsbacke mot helgen, då man börjar om på samma gamla visa. Det är vad jag kallar att leva livet.
Tack och adjö.
Hela kursen har spenderats i sällskap med människor jag aldrig träffat tidigare. Hur ofta hamnar man i vanliga fall i den situationen? Sammanhållningen i en sådan grupp människor blir oväntat stark och man upptäcker omedelbart att man har massor gemensamt, trots att man vet att man egentligen inte har det. Intressen eller upplevelser spelar ingen roll, det faktum att alla är ensamma och har liknande arbeten räcker.
Jag gillar att vara tillbaka i vardagen, och jag saknar att vara på kurs. Jag kommer inte glömma bort hur det är att tvingas komma så nära några som man aldrig hade träffat annars och ändå lyckas ha så roligt att man skriker av skratt och bara vill gråta när allt är över.
Tack BSM:are. Ni är världs.
Ett litet tacktal.
Den här helgen har jag spenderat i Göteborg i sällskap med Liseberg, middag och utgång. Jag har kommit underfund med att jag har världens bästa jobbarkompisar. Jag har skrattat så mycket att käkarna borde ha ramlat av för längesen. Jag kan lova att det inte är mycket som slår det här sällskapet. Aldrig förr har så många ovanligt bra idéer uppkommit under så lång tid. Att jogga hem från utestället, dricka P2 vid halv tre på natten och bete sig som vilddjur på tåget är bara några av dem.
Tack så mycket, underbara idioter.
