Vintervackert.
Jag vet att det är för kallt. Jag vet att det har snöat för mycket och jag är mycket väl medveten om att våren är lika försenad som SJs tåg. Jag förstår att ni tröttnar på slask, halkande och moddiga cykelvägar. Men vet ni hur vackert det är i gryningen sådana här dagar?
Himlen är blekt blå och kastar en kall, ljuslila glans över snön. Det är sådär oändligt ljust att man inte riktigt kan förstå det. Alla träd som har lyckats skaka av sig snötäcket är täckta av frost. Allt är krispigt vitt och gnistrande. Ingen kommer undan kylan och det känns nästan som att tiden står stilla. Faktum är att man önskar att den gjorde det, bara så att man hann ta ett till andetag av februariluften som är så obeskrivligt frisk klockan sju på morgonen.
Sedan kommer den där bussen som man fruset har stått och väntat på, och den knakande snön under skorna smälter direkt när man går på. Det rinner längs golvet, vägsalt och grus fastnar överallt och det mesta är blött, slaskigt eller bara otroligt grått. Man glömmer bort det där underbart vackra man var så fascinerad av alldeles nyss och stämmer in i klagosången om vintern.
Glöm inte bort att tänka på hur fantastisk snön är, hur glada vi ska vara att det är en riktig vinter för en gångs skull och hur hela kroppen bubblade av lycka när den första snöflingan föll...
Kärt återseende.
I dag var jag lite orolig. Det har gått nästan 13 år sedan den där första gången, och man vet ju aldrig vad tiden har för effekt på en gammal dam. Min oro försvann på mindre än fem röda, och lämnade en obetydlig våt fläck efter sig på marken. Allt finns kvar. Den pigga glansen i ögonen, den mjuka, vita mulen och det otåliga bankandet i boxdörren.
Jag vet att 32 år är gammalt för en häst, för gammalt, till och med, men jag tror att Mette kommer leva längre än någon av oss. Åtminstone i mitt hjärta.
