Mitt liv som Frida

Klockan halv nio i går kväll släcktes lamporna och det omtalade arrangemanget Earth Hour påbörjades. En symbolisk gest för att visa att man bryr sig och ett rop på hjälp för att få människor världen över att inse att vår jord behöver hjälp. Den planet vi lever på och framför allt utnyttjar säger ingenting utan bara lider i tysthet med avfall och föroreningar som hälls i haven, regnskog som skövlas och glaciärer som smälter och tynar bort. En planet som skriker utan att någon hör, där resurserna utarmas av samvetslösa pengagalningar och där ingen tänker på framtiden.

Förrän i går. Med stearinljus, känslan av strömavbrott och vetskapen om att göra en god gärning satt vi i mörkret och umgicks. Verkligen umgicks. Inget halvkasst tv-program drog uppmärksamheten till sig och ingen musik spelade i bakgrunden. Som alltid i goda vänners sällskap var stämningen på topp, men den här gången med en baktanke och en liten röst som viskade att hoppet kanske inte är ute trots allt. Jag är säker på att många öron som tidigare varit döva för de smärtsamma gnyendena hörde en försiktig stämma säga tack och kände den djupa inandningen av någon som slutar gråta. Jag misstänker att vårt fantastiska jordklot för en gångs skull kände gensvaret.

När vi skulle köra hem ösregnade det. Ett ganska dåligt sätt att tacka för att man alldeles nyss har räddat världen.