Hemmavid.

Emellanåt drabbas jag av akut hemlängtan. Trots att jag trivs alldeles förträffligt bra i Lund saknar jag ibland hästarna, jobbet, vännerna hemma och allt det som var vardag för lite drygt två månader sedan.

Den här helgen var som penicillin för min hemmalängtande bakterie. I sällskap med brudarna, vin, tacos och många härliga gapskratt firade vi hur underbart bra vi trivs i med varandra. Lördagen avslutades med Winnerbäck-konsert i Kristianstad och det var så oändligt magiskt. Ingenting kan beskriva hans scenkänsla, uppriktiga förvåning över hur omtyckt han är och efter-konsert-ruset som inte riktigt har släppt taget ännu.

Ibland behöver mitt konservativa, icke-föränderliga inre helt enkelt bekräftelse för att hemma finns kvar, och inte flyttar på sig i första taget. Med den vetskapen känns november och Lund lite lättare, och julen ännu närmare.

I otakt.

Då var det dags igen. Vakna nätter med ögon som vägrar slutar sig. Vändande och vridande, för varm, för kall, rastlöshet och spring i benen. Sömnlöshet. Tidiga morgnar, sena kvällar. Mardrömmar och en rädsla att somna om igen.

Jag vet att det här kommer gå över precis som det alltid gör, men herregud vad jag längtar.

Hej tomtegubbar.

Jag har precis lyckats vänja mig vid hösten och insett hur vackert det trots allt är med alla färgskiftningar. Vad händer då? Det börjar snöa och officiellt är det vinter. Helt utan förvarning, trots att snön inte kommit tidigare i år än den brukar göra.

Jag vet inte varför Lund alltid är 10 grader kallare än allt annat eller varför alla vindar tycks vända här. Jag förstår inte hur alla håll kan vara motvind eller hur det kommer sig att man fryser mer nu när man har flyttat längre söder ut. Jag är däremot helt övertygad om att jag kommer överleva vintern. Med bravur.

I dag när de första, pyttepyttesmå, isigt vita flingorna började singla ner från himlen blev jag glad, och mer därtill. Ni vet den där glädjen man kände som barn? Glädje som är sådär innerlig och ren, och lägger sig som bomull runt hjärtat. Jag är övertygad om att den vinterlyckan kommer hålla mig varm ända fram tills krokusarna börjar titta fram. När våren väl är här väntar ett nytt glädjerus.

Visst är det så sjukt nice att bara finnas till ibland?

RSS 2.0