Mitt liv som Frida

Jag är hemma. Hemma, hemma, hemma. Jag kan knappt förstå det, oavsett hur många gånger jag upprepar det. I dag har jag ägnat mig åt rekreation av den allra bästa sorten. Med näsan i fluffig hästpäls och ett par extra långkalsonger var jag mer hemma än någonsin. Jag har också insett att jag inte är så trött på vinter trots allt. 10 minusgrader, strålande solsken, pudersnö och två helt fantastiskt pigga hästar pausade min sommarlängtan lite.

Jag tror att min hemlängtan kommer hinna gå över den här veckan. Jag hoppas i alla fall det. Jag står inte ut med den där saknaden som alltid skaver i hjärtat. För den här gången är jag snart botad.

Då var psykologin över. Sista föreläsningen är gjord och tentan är skriven. Jag var inte nervös innan och jag känner ingen lättnad nu. Det börjar ju ändå om med sociologin. Tydligen ska vi ha läst två kapitel till dagens föreläsning. Det kan han vackert ta och stoppa upp någonstans.

Just nu vill jag bara åka hem. Jag vill klappa om Melvin, vår lilla kissekatt som har brutit benet, och borra ner ansiktet i varm hästvinterpäls och bara glömma bort att jag lämnade allt det där bakom mig för ett halvår sedan.

Jag vill att allt ska vara som vanligt, och just i dag är det inte Lund som känns vanligt. Jag vill inte läsa en enda sida kurslitteratur mer någonsin och jag vill att AXA slutar lägga dadlar i müslin.

Är det för mycket begärt?

Tänk att det har gått ett helt år sedan förra nyårsafton, som var så fantastisk med det gamla glada gänget, champange och fantastiskt glittrande. Jag kan inte riktigt greppa hur snabbt det här året har gått, så jag gjorde ett seriöst försök att försöka förstå det genom att titta igenom kalendern för 2009. Vet ni vad? Det har inte rusat förbi ens i närheten av så fort som jag trodde. Det är så galet mycket jag har hunnit med. Allt roligt som sagt och gjorts, flytten och pluggandet.

Det har inte enbart varit ett roligt år, trots att det har varit ett fantastiskt underbart år. Det som har fått mig att gråta mest, och som jag fortfarande gör mig ledsen emellanåt, är gammelfarmor som försvann alldeles i början av året, ponnyn som jag red till, men som nu försummas igen och jobbet som lämnades kvar hemma när flyttlasset styrdes mot Lund.

Jag kan inte förstå att jag har bott i Lund en hel termin, samtidigt som det känns helt otroligt att jag bara har känt de fantastiska människorna i fyra månader. Jag trivs så oändligt bra med båda mina hem - hemmahemma och hemma i Lund. Jag kommer fortsätta såhär nästa år också.

Sen var det det där med nyårslöften. Kommer ni ihåg för ungefär exakt ett år sedan? Då lovade jag att jag skulle börja blogga, och det har jag minsann gjort också. Kanske inte så aktivt som jag kunde ha gjort, men ändå. I år är det som vanligt. Inga nyårslöften, förutom att jag lovar att göra 2010 till ett lika fantastiskt år som 2009. Jag vill inte säga minst lika fantastiskt. Jag är nämligen väldigt tveksam till att det kan bli bättre än så här.

Gott nytt år, och god fortsättning.