Mörker med finess.
Klockan halv nio i går kväll släcktes lamporna och det omtalade arrangemanget Earth Hour påbörjades. En symbolisk gest för att visa att man bryr sig och ett rop på hjälp för att få människor världen över att inse att vår jord behöver hjälp. Den planet vi lever på och framför allt utnyttjar säger ingenting utan bara lider i tysthet med avfall och föroreningar som hälls i haven, regnskog som skövlas och glaciärer som smälter och tynar bort. En planet som skriker utan att någon hör, där resurserna utarmas av samvetslösa pengagalningar och där ingen tänker på framtiden.
Förrän i går. Med stearinljus, känslan av strömavbrott och vetskapen om att göra en god gärning satt vi i mörkret och umgicks. Verkligen umgicks. Inget halvkasst tv-program drog uppmärksamheten till sig och ingen musik spelade i bakgrunden. Som alltid i goda vänners sällskap var stämningen på topp, men den här gången med en baktanke och en liten röst som viskade att hoppet kanske inte är ute trots allt. Jag är säker på att många öron som tidigare varit döva för de smärtsamma gnyendena hörde en försiktig stämma säga tack och kände den djupa inandningen av någon som slutar gråta. Jag misstänker att vårt fantastiska jordklot för en gångs skull kände gensvaret.
När vi skulle köra hem ösregnade det. Ett ganska dåligt sätt att tacka för att man alldeles nyss har räddat världen.
I en skrämmande värld.
Utifrån hörs ett rop som skär genom märg och ben. En förtvivlad liten röst går upp i falsett, bryts av hjärtskärande gråt och vrålar 'mamma' allra längst nerifrån lungorna. En man i röd jacka som tillhör damen jag nyss pratade med håller om den blonda flickan och försöker trösta henne, men hon är inte riktigt kvar i den här världen längre. Hon är så rädd och så ledsen att det inte går att få kontakt med henne, hon gråter, skriker och gråter igen.
Mannen i den röda jackan är nu riktigt irriterad. Han undrar frustrerat varför ingen letar efter henne, varför det inte finns någon i närheten som kan trösta henne. Och det undrar jag också. Var är föräldrarna? Vem håller inte koll på ett så litet, oberäkneligt barn som närsomhelst kan få för sig att springa iväg åt motsatt håll?
En stund senare hittas föräldrarna på Netto. Då har de inte ens varit på andra sidan gatan, med andra ord hos oss, och letat efter henne. Hur är folk funtade egentligen? Alla pratar om att det är en så big deal att bli förälder. Tänk att vissa kan ta det så lättvindigt att de till och med glömmer bort att de ens blivit det. Är det så förbannat lätt att glömma bort att man tog med sitt barn till affären? Tydligen.
Jag hoppas att de här päronen lär sig en läxa, att den lilla lintotten ligger i sin säng och sover tryggt med sin favoritnalle under armen vid det här laget och framför allt att dagens otäcka upplevelse i världen utanför glöms bort och i minnet översätts till ett spännande äventyr. Jag hoppas innerligt med tummarna hårt knutna.
Förhastade slutsatser.
Som tur är har inte allt och alla gett upp hoppet. Jag och björkarna (med reservation för trädbenämning) tror fortfarande på våren. Jag väljer att ta på mig för lite kläder och frysa, de väljer att blomma, eller vad det nu är träd gör. (Lägg märke till den sjukt blå himlen!).
En resa tillbaka i tiden.
Dagen bjöd förutom fingerskrynklande bubbelbad på provande av fula mössor (jag såg ut som ett lingon i den röda baskern), skelögda badvakter och världens renaste fingrar. Herregud, jag har inte varit såhär ren på evigheter. Jenna var värst. Här gick man runt och inbillade sig att hon var smått solbränd, men så visade det sig att det inte var något annat än gammal hederlig smuts.
Jenna bjöd på köttbullar och mos, jag bjöd på kängurubensin och felkörningar. Maten var lika god som för femton år sedan och en hoppande bil på vintervägar lika rolig. Jag behöver inte oroa mig längre. Fem år gamla Frida må ibland kännas tynande, sjuk och oändligt långt borta, men hon kommer aldrig någonsin överge mig. Jag vet att jag kan plocka fram henne när jag vill, hon är och förblir sprudlande av energi och överväldigande lycklig. Vi dör tillsammans, hon är en så stor del av mig att jag inte klarar mig utan henne.
Hastigt och lustigt.
Jag började blogga för bloggandets skull, för att jag fick önskemål om en blogg med mina fantastiska åsikter och för att fördriva tiden. På senaste har jag varit lite väl off vad gäller präntandet, men jag ska ta mig samman så snart som möjligt. Mina trogna läsare skriker av gråt och oändlig smärta för att jag inte har uppdaterat på flera dagar. Shame on me.
I morgon blir det minisemester med Ludde, och jag behöver lite rekreation. Det återstår att se om det även leder till lite blogginspiration. Vi ska åka iväg och bada tills fingrarna är skrumpna russin och varenda liten cell är totalt genomblöt. Faktum är att vi ska plaska så ihärdigt att vi luktar klor i minst en vecka framöver. Folk i min närhet får försöka ha överseende. I dag fick jag för övrigt reda på att jag måste släpa mig till jobbet på min lediga onsdag. Naturligtvis hoppade jag så högt av glädje att jag slog huvudet i taket.
Som vanligt är jag hyperaktivt pigg såhär mitt i natten efter stängning. Jag gjorde ett halvhjärtat försök till att jonglera på jobbet i kväll. Det kanske är något jag ska satsa på att lära mig när jag ändå har så abnormt mycket energi över? Tåls att tänka på.
En bild säger mer än 1000 ord.
Seriöst, jag behöver mer tid till att göra ingenting eller bättre syn. Hur länge som helst har jag önskat mig ett slut på snöande och kyla, längtat mig sjuk efter vår och hoppat högt vid minsta vårtecken. I all hast har jag missat de allra viktigaste. Häromdagen hittade jag fullt med krokusar på gräsmattan och insåg att snödropparna nästan har blommat över.
Vad har jag haft för mig på senaste? Hur kan jag ha varit så upptagen med allt annat att jag missat det viktigaste mars har att erbjuda?
Jag ska inte slösa en massa ord på att förklara hur orolig jag blir för mitt välbefinnande när jag plötsligt vaknar upp på det här sättet och inser att det årstiden har ändrats eller hur vårlyckan for runt i mig vid ansynen av krokus. Jag presenterar istället bildbevis, jag misstänker nämligen att jag inte är ensam om det här tidskrävande levernet som lämnar ingen eller väldigt lite tid över till blomskådning.
Ansträngd annandag.
I dag lovade jag mig själv att aldrig dricka mer, men dessvärre är jag smärtsamt medveten om att mitt minne inte är något vidare. Jag kommer inom kort ångra lördagens bravader på en ny måndagsträning. Den enda trösten, som faktiskt är klenare än mina spaghettiarmar, är att det var värt det. Det var värt att träna för att det känns så fantastiskt bra efteråt och det var värt att stappla hem på världens ömmaste fötter i lördagsnatt.
Tack för en galet rolig 25-årsfest/utgång Sara, och tack för den stenhårda träningen, Jonna. Jag förtjänade det.
Vårsaknad.
Som tur är finns det åtminstone vissa vårtecken man verkligen kan lita på. Vädret må vara fortsatt labilt, men hästen har börjat fälla sin vinterpäls. Det, om något, innebär att vi reser mot ljusare tider, tussilago och ofattbart varma majdagar. Slutstationen är semester. Jag kan nästan känna lukten av solkräm och sand.
Sjuka, sjuka värld.
Efter att ha varit lagom aktiv i dag (ridit, varit ute på promenad med världens bästa Frida och sen boxats (shit pommes frites, det kändes i kroppen att det var fest i lördags)) valde jag att spendera måndagskvällen framför soffan på tv:n (som Anna brukar säga). Eftersom jag inte ville titta på något speciellt i kväll fick morsan styra fjärrkontrollen. Det blev en avskyvärd dokumentär Oliver O'Grady, en irländsk, katolsk präst som jobbat i USA och förgripit sig på barn. Hans yngsta offer var ett nio månader gammalt, eller snarare ungt, spädbarn.
Med tårar trillande nerför kinderna och en hjärna som förgäves försökte skydda mig från den hemska sanningen genom att ropa 'det kan inte vara sant' så högt att det nästan ekade mellan väggarna tog jag mig igenom hela dokumentären (Fräls oss ifrån ondo heter den för övrigt, om någon är intresserad). Religion är ett så sjukt påhitt, som i princip enbart går ut på att förtrycka människor. Även om jag aldrig misstänkt att det skulle vara något för mig är jag om möjligt ännu säkrare på det nu. Tänk att ett helt gäng präster och biskopar mörklägger och ljuger ihop sig för att skydda en annan präst som våldtar och förgriper sig på dussintals små barn, att man kan rentvå sina synder genom en futtig bikt och att kyrkans image betyder mer än de barn som utsätts för de värsta övergreppen man kan tänka sig.
Oliver O'Grady strövar i dag fritt på Irlands gröna dalar, utan skyldighet att anmäla var han befinner sig och utan att polisen i Irland vet något om de enorma hemligheter han släpar på i sitt bagage. Hur många liv han har förstört. Och vet ni vad det värsta är? Den jäveln skrattade när han berättade om övergreppen. Flinade som en busig skolpojke som hittat på ett harmlöst hyss. Jag hoppas att han får ett nackskott i julklapp.
Fantastiskt är ordet.
Jag har spenderat de senaste dagarna på äventyr lite längre ner i Skåneland. Lyckades glömma kameran i taxin, Pär på tågstationen och tålamodet (om jag någonsin haft ett sådant) i Malmö. Jag har ägnat mig åt att svära åt vädret, bli extremt frustrerad över Skånetrafikens kommunikationsbrist, frusit i väntan på taxi och ta fel på vägbeskrivningar. Jag har med andra ord haft en helt underbar helg.
Tack allihop för att ni strödde stjärnor över den grå Malmöhimlen, ni är helt outstandning. Vi hade enormt roligt på för-, mellan- och efterfesterna, skrattade kinderna av oss och upptäckte att Volbeat är galet bra live, Jag tycker synd om alla som missade dem i Lund i går, alla som inte upplevde tjusningen med otåligt väntande på perrongen i hagelblandat ösregn och var allmänt förvirrade i ovan nämnda städer.
Tack igen, och god natt.
75 år kvar.
Många gamla, skrynkliga russin säger att de på ålderns höst känner sig färdiga med livet och vill dö. Jag hoppas inte att det händer mig. Jag vill inte tappa gnistan, jag vill tro att det alltid finns något att leva för, oavsett vilken del av livet man befinner sig i. Trots att jag enligt det till 100% pålitliga testet inte ska trilla av pinnen förrän 2084 känns det inte så vansinnigt länge dit. Dödsångest är ett på tok för starkt ord, men jag känner ändå att jag måste passa på att utnyttja tiden så länge jag kan. Jag får ju trots allt inte mer tid än så.
Tänk om de sista 20 åren bara är sjukdom och elände? Tänk om en bilolycka sätter stopp för de sista 40? Det kanske inte är alls så många år kvar egentligen. Ingenting i livet går att ta för givet, man har inga garantier och man kan inte reklamera ett liv man inte är nöjd med.
Om du hade kunnat få veta exakt på dagen när du ska dö, hade du velat det då? Själv föredrar jag nog ovetandets betryggande slöja. Jag har nämligen inte planerat ett tidigt avbrott av det liv jag tycker så extremt mycket om. Tyvärr, jag har inte tid att dö i förtid, jag har alldeles för fullt upp med att leva livet.
Att behöva ta farväl.
Även om jag inte var så nära min gammelfarmor grät jag på min plats i bänkraden, egentligen mest för att jag saknade farfar. Jag tror att vi människor har behov av att sörja och ta farväl ordentligt. När något är så slutgiltligt som döden är de behoven som allra störst. Att gå fram till kistan, lägga en ros, viska hej då och låta tårarna trilla ner för kinderna gör det lättare att förstå vad som hänt och att lämna det bakom sig känns som en given fortsättning. Med sig i bakhuvudet har man ändå alla fantastiska minnen som ingen kan ta ifrån en.
Jag vet att jag kommer sakna julkorten, födelesedagshälsningarna och de korta telefonsamtalen när jag tackar för senast och frågar om allt är bra. Något som alltid varit en naturlig och självklar del i mitt liv har tagits ifrån mig, och jag har alltid lika svårt att inse när någonting som jag tagit för givet förändras.
Vila i frid, gammelfarmor. Jag kommer aldrig glömma dig.
Nattuggla.
Jag har nästan alldeles precis kommit hem från jobbet och är så pigg att alla mörtar kan slänga sig i väggen. Dessvärre är det alltid såhär efter stängningarna (då vi jobbar till 00:30). Hjärnan på högvarv, ögon som vägrar sluta sig och spring i benen. Men vad sjutton ska man aktivera sig med såhär dags? All form av utomhussysselsättning är utesluten på grund av min oerhörda mörkerskräck och med tanke på att föräldrarna har lite normalare dygnsrytmer än jag är det ingen mening att börja hoppa hopprep, möblera om eller slipa trägolv heller.
I sådana här lägen önskar jag att jag var kreativ, och då menar jag mer än sporadiskt-bloggande-kreativ. Jag hade kunnat måla en spännande tavla, skriva en bok eller sy ett par nya tröjor, bara för att det i min värld hade varit så lätt och snabbfixat. Istället är jag fast i en på tok för vaken värld, där John Blund inte bara har flytt fältet, utan vid det här laget är längre bort än Nya Zeeland.
Vad sägs om en kaffe, Hille?
Kändisfest.
Andra igenkännbara gäster var Pippi Långstrump, Blues Brothers, Betty och Barney Rumble, Roy (eller om det nu var Roger) från Macken, Tingeling, Johnny Depp och Mel Gibson. Även mer suspekta figurer som Darth Vader och Jason Vorhees tittade inom för att skåla i champagne och gå tipspromenad med på tok för svåra filmfrågor. Dessvärre fick jag inte med riktigt alla på tillräckligt bra foton, men en del kommer åtminstone hamna här.
Enough written. För första gången någonsin ska jag lägga ut bilder på min blogg och därefter återuppta återhämtandet såhär dagen efter. Tack för en sjukt rolig kväll i går, allihop!
Braveheart-Mel med Johnny Depp, Simpsonskillarna, kockar/bartenders och seriemördar-Joel.
Pippi och halva Blues Brothers. 'Du får ju Själv valde jag en mer diskret utklädnad
berätta att du inte är så tjock på riktigt.' och språkade lite med Roy.
Betty och Barney, Mia Wallace, Greaseparet, Tingeling ('Gräshoppan') och födelsedagsbarnet.
