Mitt liv som Frida

Just nu är jag så fruktansvärt trött på att känna att tiden inte räcker till längre. Hur jag än vänder och vrider, trixar och knåpar med tider, dagar och måsten hinner jag helt enkelt inte med allt jag vill. Faktum är att det är så längesen jag träffade mina favorittjejer att jag inte ens kommer ihåg när det var. Jobbet känns motigt och tråkigt, förkylningen drar mig ännu djupare ner i sömnlösträsket.

Givetvis har jag inte helt gett upp hoppet om livet, något sådant skulle jag aldrig få för mig. På plussidan finns saker som en ledig helg, utgång med tjejerna på lördag och de aldrig sinande gapskratten på arbetstid som får en att glömma bort hur trött man är på allt emellanåt. Egentligen är nog inte allt så himla hopplöst, man kan ju inte få allt, även om det ibland är precis vad jag önskar mig. Om det är försvårt att ordna och jag bara skulle få exempelvis tre önskningar just nu hade jag nog valt John Blund, ett ton nässdukar och en solsemester. Någon som har lust att hänga på?