Mitt liv som Frida

Välkommen till ett väldigt internt inlägg!
Jag funderade lite på vad jag har lärt mig under de här lite mer än två åren jag har jobbat på McDonalds. Förutom att jag har träffat några av världens härligaste människor (och även några av de minst härliga) har jag dessutom kommit underfund med en hel del annat.

Om man råkar göra fel är man idiot, amatör (annatör om man heter Anna), hopplös, långsam eller liiite dum i huvudet och om man inte förstår någonting har man ost i huvudet eller vakuum mellan öronen. När man inte hör har man knäck i lurarna eller cashewnötter i öronen. Faktum är att jag själv har varit med och myntat en del av de här uttrycken och för att kunna släta över våra egna misstag har vi infört det ultimata uttrycket: 'om det var det sämsta är det ändå jävligt bra', när någon annan gör fel drar vi istället till med 'gör om, gör rätt och gör aldrig fel igen'.

Jag har också insett att mina vanligaste jobbarkompisar är Ingen och Någon. Det är alltid de som har slarvat bort grejor, märkt upp fel, lagt saker där de inte ska vara och helt struntat i de rutiner vi ska följa.

Vi har exprimenterat med hur mycket kolasås man kan dricka, hurvida papper är magnetiskt, hur många brickor man kan bära utan att tappa dem (och hur många man kan bära och tappa dem), vem som går flest steg på en vecka och förstås hur många interna skämt man kan skaffa sig med hjälp av kända, svenska komiker.

Vi har skrattat hysteriskt åt kräm, att pröva, 'var det en båt?', språkliga missförstånd från engelska till svenska och tillbaka, 'oh, paj!', paprika, elefanter och trafik, teletubbies och förstås alla gäster som man egentligen bara vill gråta åt. När man står där dubbelvikt av skrattanfall och varken vill eller kan sluta förstår man varför man fortfarande jobbar kvar, trots att man så många gånger bestämt sig för att göra något annat. Det är helt enkelt inte lätt att hoppa av McDonaldsskeppet innan det senaste skrattet har klingat ut.