Mitt liv som Frida

Varför måste allting vara så himla omständigt alltid? Hille och jag kom fram till att man saknar att bara helt spontant träffas utan att det är konstigare än så. När man var liten och det ens största bekymmer var att Barbiedockan hade tappat ett ben bestämde man först att man skulle ses, och sen vad man skulle hitta på när man väl hade kommit så långt. Nuförtiden, när man ändå har blivit någorlunda vuxen, gör man tvärtom. För att överhuvudtaget träffas måste man ha en anledning, och vilken anledning som helst duger förstås inte. Fest, utgång, fika, bio. Sen när är det faktum att man bara vill träffas och njuta av varandras sällskap inte en godtagbar anledning?

Man pratar alltid om att man ska bevara barnet inom sig. Innebär det helt enkelt inte alls att man ska våga vara barnslig, hoppa i vattenpölar och ta dagarna som en lek utan att man bara ska ta vara på den spontantiet man en gång tog för given? Är det bara jag som ibland tycker att man växer upp alldeles för fort och inte riktigt hinner inse att allt förändras?

Tack och lov behöver man ingen anledning till att träffa de där riktigt gamla, goda vännerna. Man bara träffas för träffandets skull, för att man blir så glad av deras närvaro och för att man, oavsett hur ofta man ses, ändå tycker att det är för sällan. De där vännerna vars sällskap gör att man skrattar munnen av sig och som man kan sitta helt tyst med utan att börja skruva nervöst på sig. De där som skickar ett sms och får en att börja storgråta av uppriktig saknad. De som färgar den grå himlen blå.