Mitt liv som Frida

Jag tänkte att jag skulle fortsätta lite på hjältetemat när jag ändå är i farten. I dag funderade jag på vad folk omedvetet gör för att förgylla min vardag. Jag pratar framför allt om de där korta ögonblicken på jobbet när jag återfår hoppet om mänskligheten. Jag kräver inte mycket. Ett 'tack så mycket' och ett leende, folk som tittar en i ögonen och hälsar eller bara ser sådär ovanligt trevliga ut som en del gör. Vissa människor kan man inte låta bli att le mot.

Något jag däremot har desto svårare att förstå är de som från allra första början är så förbannat sura. Hur orkar man? Och hur kan ett ynkligt 'tack' sitta så långt in att det måste inledas och avslutas med en suck som är djupare än Marianagraven? Är man nöjd med sitt liv när man har den inställningen? Var gick det fel? Har man ända sen födseln blivit tappad bakom vagnen, halkat i rännstenen, suttit på avbytarbänken, fått sparken, sålt smöret och tappat pengarna? När inser man att man bara kan bestämma över sitt eget liv och ändra på sig själv?

Jag hoppas verkligen att någon ger mig en ordentlig känga i korsryggen om jag någonsin låter mig förfalla på det viset. Den dagen jag ständigt tycker att regn är för blött, solsken för varmt, snö för kallt, kudden för mjuk och madrassen för hård kommer jag nog lämna in för gott tror jag. Tills vidare nöjer jag mig med att glädjas över det där ovanligt breda leendet, solen som tittar fram för att försvinna lika fort igen och snöandet som fortfarande överraskar med fjuniga, långsamt fallande flingor. Allt känns lite bättre när man låter sig bli bländad av de där vardagsljusglimtarna.