Mitt liv som Frida

I dag stod födelsedagskalas på schemat. Den här gången var det minsann jag som stod i centrum. När jag såg 'Frida 22 år' på kuvertet från mormor och morfar kände jag hur hjärtat liksom hoppade över ett slag och känslan av panik gjorde sig påmind i bakhuvudet. Plötsligt lät det så himla gammalt och jag känner inte mig som 22. Jag har nog snarare precis vant mig vid 21 och tycker att det är en alldeles lagom ålder. 22.

Något som är ännu svårare att förstå är att det snart är ett helt år sedan farfar dog. Det känns snarare som två månader. Jag och min kusin Sanna, som jag träffar på tok för sällan, började prata om gamla minnen, och framför allt de dagar vi spenderade hos farmor och farfar när de bodde på gården för vad som känns som en miljon år sedan. Att springa runt på styckena och äta jordgubbar tills fingrarna var rödare än alla bären tillsammans, åka skridskor på bevattningsdammen och få gå iväg själva och köpa godis. Bara tankarna på det gör mig tårögd och båda två passade på att gråta en liten svätt i dag när nostalgin blev så oändligt påtaglig.

Ganska kort efter farfars död körde jag förbi det vacka gula huset där jag tillbringade så många dagar och nätter i min barndom. Helt utan förvarning började jag då storgråta okontrollerat. Trots att jag alltid vetat att de inte kommer flytta tillbaka dit igen kändes det så slutgiltligt när han dessutom var borta. Jag antar att tiderna har förändrats, och kommer fortsätta göra det. Jag är inte så säker på att jag tycker om det.