Mitt liv som Frida

Då var det officiellt. Hösten har slagit sina knotiga, kala fingrar om Skåne. Det är dags för halsduk och vantar så fort solen går ner. Det är lite för mörkt och lite för kallt. Luften är sådär höstigt klar och frisk att det nästan känns som att den har tunnats ut till en bråkdel av vad den var i somras med sin tryckande, fuktiga tyngd.

Hästarna är mysigt höstfluffiga. Den glänsande sommarpälsen är ett minne blott, och den nya, mörka vinterklädnaden är perfekt att lägga kinden mot. Resterna av årets halmskörd krasar krispigt under hovarna och väcker minnen sen barndomen. Kylan nyper i kinderna och solen strålar blekt från en klarblå himmel.

Löven är fantastiskt gula och röda. Varenda lönn jag passerar fascinerar mig samtidigt som hjärtat känns lite extra varmt. Ännu en gång påminns jag om att Sverige är så oändligt fantastiskt med sina årstider och trygga, men ändå opålitliga, höstskurar och vindar.

Jag vet att jag var väldigt skeptiskt inställd till hösten innan den riktigt var här. Mest för att jag inte var beredd att släppa solskenet, stranden och de varma sommarkvällarna riktigt ännu. Jag tror att jag hade förträngt hur underbart vacker den här årstiden är. Just nu uppskattar jag varenda litet hösttecken, och hoppar högt av lycka vid åsynen av morgonfrost. När den första snöflingan singlar ner och när vårens första krokus vågar titta upp kommer jag bli jag precis lika lyrisk.

Visst är det något alldeles extra speciellt med att faktiskt kunna se hur tiden går utan att kolla kalendern eller räkna rynkor i pannan?