Simply the best.
Ett sista andetag har tagits. Ett hjärta har slagit sitt sista slag. En vit mule har för sista gången letat efter godis i jackfickan och ett framben har sparkat i boxdörren för sista gången. Världens bästa, vackraste och tokigaste lilla ponnypärla har tagit sitt sista steg i hagen i den här världen.
Bara tanken på henne, bara att nämna hennes namn eller se en bild på henne får mig att börja storgråta. Jag kan inte prata om henne, inte berätta vad som är fel med mig, för jag klarar inte det. Jag kan inte hantera gråten när som helst, på vilken plats som helst. Jag måste ha tid att gråta, för när tårarna väl kommer, kommer de inte ensamma. Jag gråter tills jag kräks. Jag gråter tills det inte kommer några tårar. Jag gråter tyst och stilla. Jag gråter hysteriskt högt och hulkande.
Jag kan inte riktigt hantera sorgen. Det känns inte på riktigt, men plötsligt kommer det över mig och tårarna har börjat ramla nerför kinderna innan jag riktigt förstår varför. Alla minnen med den lilla vita, brunprickiga ponnyn snurrar runt i huvudet på mig och jag är så glad att jag har kvar dem.
Jag vet att 32 år är gammalt för en häst. Jag vet att hon fick det bästa avslutet hon kunde, stilla insomnandes i en trygg famn, och helt utan smärta. Till och med avslutet var typiskt Mette. Hennes sista år var ett av hennes finaste någonsin och hon avslutade på topp, precis som det ska vara. Jag hoppas att den ohanterbara sorgen snart börjar lägga sig. Jag vet inte hur jag ska klara av den under någon längre tid.
Vila i frid, underbara älskade.
Bara tanken på henne, bara att nämna hennes namn eller se en bild på henne får mig att börja storgråta. Jag kan inte prata om henne, inte berätta vad som är fel med mig, för jag klarar inte det. Jag kan inte hantera gråten när som helst, på vilken plats som helst. Jag måste ha tid att gråta, för när tårarna väl kommer, kommer de inte ensamma. Jag gråter tills jag kräks. Jag gråter tills det inte kommer några tårar. Jag gråter tyst och stilla. Jag gråter hysteriskt högt och hulkande.
Jag kan inte riktigt hantera sorgen. Det känns inte på riktigt, men plötsligt kommer det över mig och tårarna har börjat ramla nerför kinderna innan jag riktigt förstår varför. Alla minnen med den lilla vita, brunprickiga ponnyn snurrar runt i huvudet på mig och jag är så glad att jag har kvar dem.
Jag vet att 32 år är gammalt för en häst. Jag vet att hon fick det bästa avslutet hon kunde, stilla insomnandes i en trygg famn, och helt utan smärta. Till och med avslutet var typiskt Mette. Hennes sista år var ett av hennes finaste någonsin och hon avslutade på topp, precis som det ska vara. Jag hoppas att den ohanterbara sorgen snart börjar lägga sig. Jag vet inte hur jag ska klara av den under någon längre tid.
Vila i frid, underbara älskade.
Kommentarer
Trackback
