Måndagstårar.
Det har gått några dagar nu. Jag har inte skrivit om det, knappt pratat om det. Om det finns i text, eller man berättar det för någon innebär det att det är sant. Jag önskar att det var en lögn, en dröm eller vad som helst utom en sanning, men tyvärr verkar det inte vara på något annat sätt än det jag fruktade mest.
Vår granne har dött. Ytterligare ett offer för den där förbannade cancern och bara 74 år gammal. Det känns helt jäkla overkligt. När jag var liten var jag där och klappade kossor, matade kalvar och tittade på får. Det känns inte alls länge sen. Då var Lasse pigg och glad, precis som jag alltid kommer att minnas honom.
Visst är det en alldeles konstig känsla när någonting som alltid har funnits förändras? Jag tycker inte om den. Inte det minsta.
Vår granne har dött. Ytterligare ett offer för den där förbannade cancern och bara 74 år gammal. Det känns helt jäkla overkligt. När jag var liten var jag där och klappade kossor, matade kalvar och tittade på får. Det känns inte alls länge sen. Då var Lasse pigg och glad, precis som jag alltid kommer att minnas honom.
Visst är det en alldeles konstig känsla när någonting som alltid har funnits förändras? Jag tycker inte om den. Inte det minsta.
Kommentarer
Trackback
