Mitt liv som Frida

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det här. Jag är inte världens mest aktiva bloggare och samtidigt vill jag inte ge upp den. Vi får se. Kanske återvänder gnistan.

Den här kvällen har varit helt oförglömlig. 31/7 2010 är ett datum jag alltid kommer att minnas. Det har hänt så mycket, vi har skrattat och vi har gråtit. Det mesta är fortfarande hemligt, men det kommer krypa fram såsmåningom. Det enda jag kan säga är att jag älskar mina favorittjejer. Det fattades två stycken ikväll, och jag längtar så tills vi ses allihop tillsammans igen.

Vi skålade för livet ikväll. Det kändes att det var på sin plats.

Ett sista andetag har tagits. Ett hjärta har slagit sitt sista slag. En vit mule har för sista gången letat efter godis i jackfickan och ett framben har sparkat i boxdörren för sista gången. Världens bästa, vackraste och tokigaste lilla ponnypärla har tagit sitt sista steg i hagen i den här världen.

Bara tanken på henne, bara att nämna hennes namn eller se en bild på henne får mig att börja storgråta. Jag kan inte prata om henne, inte berätta vad som är fel med mig, för jag klarar inte det. Jag kan inte hantera gråten när som helst, på vilken plats som helst. Jag måste ha tid att gråta, för när tårarna väl kommer, kommer de inte ensamma. Jag gråter tills jag kräks. Jag gråter tills det inte kommer några tårar. Jag gråter tyst och stilla. Jag gråter hysteriskt högt och hulkande.

Jag kan inte riktigt hantera sorgen. Det känns inte på riktigt, men plötsligt kommer det över mig och tårarna har börjat ramla nerför kinderna innan jag riktigt förstår varför. Alla minnen med den lilla vita, brunprickiga ponnyn snurrar runt i huvudet på mig och jag är så glad att jag har kvar dem.

Jag vet att 32 år är gammalt för en häst. Jag vet att hon fick det bästa avslutet hon kunde, stilla insomnandes i en trygg famn, och helt utan smärta. Till och med avslutet var typiskt Mette. Hennes sista år var ett av hennes finaste någonsin och hon avslutade på topp, precis som det ska vara. Jag hoppas att den ohanterbara sorgen snart börjar lägga sig. Jag vet inte hur jag ska klara av den under någon längre tid.

Vila i frid, underbara älskade.

Tänk att det har blivit sommar, och snart till och med juli. Jag älskar jordgubbar, körsbär, solsken, midsommar, sommarregn... ja, allt det där egentligen. Allt som har med sommaren att göra. Vill ha sand mellan tårna, kunna kisa mot solen och känna sig sådär lagom för varm.

Jag är tillbaka på jobbet, och det är det underbaraste underbara. Nu kan jag inte förstå att jag slutade, fast jag vet egentligen varför. Allt är ju lite bättre på sommaren.

Jag har aldrig haft åldersnoja. Det har alltid känts kul att fylla år, med presenter, tårtljus och extra uppmärksamhet. Jag har aldrig varit gammal... förrän nu.

Om en vecka är jag ett år äldre, och det känns gammalt. Jag var så nöjd med att vara 21. Det kändes lagom, alldeles precis lagom. Till och med så lagomt att jag fortfarande svarar 21 när någon frågar hur gammal jag är.

Herregud. Tjugotre. Det är två år för mycket.

Det har gått några dagar nu. Jag har inte skrivit om det, knappt pratat om det. Om det finns i text, eller man berättar det för någon innebär det att det är sant. Jag önskar att det var en lögn, en dröm eller vad som helst utom en sanning, men tyvärr verkar det inte vara på något annat sätt än det jag fruktade mest.

Vår granne har dött. Ytterligare ett offer för den där förbannade cancern och bara 74 år gammal. Det känns helt jäkla overkligt. När jag var liten var jag där och klappade kossor, matade kalvar och tittade på får. Det känns inte alls länge sen. Då var Lasse pigg och glad, precis som jag alltid kommer att minnas honom.

Visst är det en alldeles konstig känsla när någonting som alltid har funnits förändras? Jag tycker inte om den. Inte det minsta.

Jag förstår inte vad som har hänt. Haparanda hade 30 grader varmt i går. I Lund hade vi 10 grader och ett underbart hällregn. Allt här är bara grått. Lusten att göra något är borta. Träningsmotivationen har flugit ut ur fönstret och engagemanget i grupparbetet är mindre än noll.

Jag vet inte riktigt hur jag ska reda ut det här, men jag är helt övertygad om att något måste hända.  Jag orkar nämligen inte med en vår som känns som november.

Äntligen har vi fått lite välförtjänt vila. För första gången sen september kunde vi inte plugga överhuvudtaget. Det fanns inget kvar. En sista, avslutande tenta om statistik, vetenskaplig metod och vetenskapsteori, en valborg som varade i 17 timmar, men kändes som två och en tågresa senare kändes det som om det saknades någonting.

Det som var borta var kurslitteraturen, miniräknaren och instuderingsfrågorna. Plötsligt insåg jag hur det är att faktiskt vara ledig. Riktigt ledig. Inget som ska påbörjas, inget som snart ska avslutas.

Det är förbannat skönt. Nu är det andra andningen, grupparbete och slutspurt som gäller. Efter det är det sommar. Sommarsommarsommar. Kan det bli bättre?

Då var den tillbaka igen. Som ett brev på posten landar den när man minst av allt vill ha den. Omotivationen tillsammans med sin bästa kompis: rastlösheten. Jag förstår inte varför, men ibland kan jag helt enkelt inte ta saker på riktigt allvar. Statistiktenta som låter så farligt respektingivande lämnar bara en fånig axelryckning hos mig. Samtidigt som jag inte vill plugga kryper det i benen. Ordentligt. Energin tycks aldrig ta slut, men det är inte fråga om mental styrka, som gör att jag kan fokusera på böcker och vetenskapsteorier utan sådan där energi som får mig att gå på ett spinningpass, springa en runda och sen gå en promenad för att vara lika krypig, lika hoppig och ha lika svårt att komma till ro.

Det är förstås inte allt som kommer i det här paketet. Det samsas med sömnlöshet, som jag vid det här laget är så äckligt bekant med att jag önskar att sömn inte fanns överhuvudtaget. Det har också dragit med sig ett extra ess: huvudvärk. Inte bara den där allmänna, vanliga som jag är van vid, utan den som är strået vassare. Den som får mig att undra om det inte är en hjärntumör på gång trots allt.

Jag önskar att det var nästa vecka, nästa vecka när vi är lediga och får göra vad vi vill. När vi inte ha något i skolan och inte ens kan börja med nästa grej för att vi inte vet vad vi ska göra. Tentan bakom oss, den sista kurslitteratursidan läst för den här terminen och sommaren bara ett stenkast bort. Faktum är att det kändes som i mitten av juni i dag, och jag blir så hög på alla årstider nuförtiden att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Det enda askmolnet är just omotivationen med vänner, och så förstås det som Eyjafjallajökull så smidigt har släppt ut över Europa. Tänk om man hade kunnat ge Island skulden för den bristande motivationen också...

Jag känner att jag inte riktigt kan hålla ordning just nu. Jag glömmer bort saker jag borde komma ihåg och tappar bort sådant som jag behöver. Jag hinner inte med trots att jag har tid över. Jag tror att jag behöver leta fram kalendern som jag inte hittar längre och återgå till den där planerade strukturen som jag använde mig av förut.

Ibland känns helt enkelt vardagen lite för hal, den rinner mellan fingrarna på en och man har ingen möjlighet att få tag på den. Tiden går lite för fort och min klocka är alltid några minuter efter.

Jag behöver helt enkelt spola av vardagssåpan och ta mig samman. Det är dags att inse att klockan inte går att stanna och att det faktiskt är dags för vårsol, nya löparskor och nästa tenta.

Lund smälter. Snön är på väg bort, fåglarna på väg hit och solen har hittat hem från sin på tok för långa vinterstrejk. Alla genvägar man hittade i vintras har förvandlats till en dyblöt sörja som sväljer ens fötter innan man ens har hunnit förstå att frosten har släppt taget om marken.

Det är vår. Denna underbara, efterlängtade årstid som man inte vet att man har saknat förrän man upplever den på nytt. Kvällarna är så obeskrivligt ljusa. Luften är fortfarande iskall, men det finns hopp om värme så länge man befinner sig i solskenet. Jag vill bara göra en klassisk Ronja och skrika in allting. Vårglädjen får liksom inte plats i kroppen.

Snart kommer snödropparna att börja titta fram i fjolårets grönbruna gräs. När det händer kommer jag explodera av vårglädje, ljuslycka och sommarlängtan. Jag kan knappt bärga mig.

I dag träffade jag en av mina äldsta barndomsvänner. Första gången jag såg henne var jag bara 10 år gammal, och hade ingen aning om hur mycket glädje och hur många tårar hon skulle komma att orsaka. Jag tror att hon är en av de som har lärt mig mest om livet, om att vara Frida och om hur förbannat bra allt är, bara genom att finnas till. Jag tror att hon är den klokaste jag känner. Med en aldrig sinande nyfikenhet och en permanent fastsatt räv bakom örat är hon en av de mest finurliga jag någonsin träffat.

I dag var jag lite orolig. Det har gått nästan 13 år sedan den där första gången, och man vet ju aldrig vad tiden har för effekt på en gammal dam. Min oro försvann på mindre än fem röda, och lämnade en obetydlig våt fläck efter sig på marken. Allt finns kvar. Den pigga glansen i ögonen, den mjuka, vita mulen och det otåliga bankandet i boxdörren.

Jag vet att 32 år är gammalt för en häst, för gammalt, till och med, men jag tror att Mette kommer leva längre än någon av oss. Åtminstone i mitt hjärta.

Jag är hemma. Hemma, hemma, hemma. Jag kan knappt förstå det, oavsett hur många gånger jag upprepar det. I dag har jag ägnat mig åt rekreation av den allra bästa sorten. Med näsan i fluffig hästpäls och ett par extra långkalsonger var jag mer hemma än någonsin. Jag har också insett att jag inte är så trött på vinter trots allt. 10 minusgrader, strålande solsken, pudersnö och två helt fantastiskt pigga hästar pausade min sommarlängtan lite.

Jag tror att min hemlängtan kommer hinna gå över den här veckan. Jag hoppas i alla fall det. Jag står inte ut med den där saknaden som alltid skaver i hjärtat. För den här gången är jag snart botad.

Då var psykologin över. Sista föreläsningen är gjord och tentan är skriven. Jag var inte nervös innan och jag känner ingen lättnad nu. Det börjar ju ändå om med sociologin. Tydligen ska vi ha läst två kapitel till dagens föreläsning. Det kan han vackert ta och stoppa upp någonstans.

Just nu vill jag bara åka hem. Jag vill klappa om Melvin, vår lilla kissekatt som har brutit benet, och borra ner ansiktet i varm hästvinterpäls och bara glömma bort att jag lämnade allt det där bakom mig för ett halvår sedan.

Jag vill att allt ska vara som vanligt, och just i dag är det inte Lund som känns vanligt. Jag vill inte läsa en enda sida kurslitteratur mer någonsin och jag vill att AXA slutar lägga dadlar i müslin.

Är det för mycket begärt?