Hard work, work.
För er som inte vet jobbar jag på McDonalds sedan september 2006. Oftare än vad som kan betraktas som sällan får jag frågan 'trivs du verkligen där?'. I många människors ögon verkar det helt enkelt otänkbart att man faktiskt tycker att det är roligt att dressa Big Mac och dela ut hamburgare till okända och allmänna människor. Kanske är det inte så konstigt, egentligen. Det var nog till och med så att jag trodde att man omöjligt kunde trivas med ett sådant jobb.
Vad många inte vet är att jag har världens absolut mest fantastiska medarbetare. Utan dem hade det aldrig gått vägen. De timmar (ibland bara minuter) på jobbet när vi inte har något att göra har vi galet roligt. Egentligen är det då som vilken fredag eller lördag som helst (förutom alkoholen då, missförstå mig inte, vi shotar inte tequila så fort gästerna vänder ryggen till). Jag jobbar helt enkelt inte med mina kollegor, utan med mina vänner.
Faktum är att jag antagligen aldrig kommer kunna skratta och skämta såhär mycket på någon annan arbetsplats i framtiden, aldrig ha lika livfulla diskussioner om ingenting och aldrig någonsin spendera mina arbetande timmar med lika underhållande människor som jag gör nu.
Och när det kommer till jobbet i sig, arbetsuppgifterna så att säga... ja, det kanske inte är jätteroligt alla gånger, men så länge det flyter på bra är det inget jag klagar över. Jag kan utan att ens tänka efter komma på tio yrken som enligt mig skulle vara 100 gånger värre (kanske jobbar det lika fantastiskt folk på de ställena som på Macky D, så jag varken nämner eller dömer någon). Dessutom är det lite extra roligt att jobba när man vet att man är förbannat duktig på det man gör. 'Vad är det för något man måste vara så duktig på?' tänker kanske några av er. Välkommen att prova själv och jobba mina åtta timmar i morgon, så stannar jag hemma istället. Det är ju trots allt helg.
