Mitt liv som Frida

Finns det någon dryg, totalt humorbefriad och överseriös besserwisser där ute någonstans som vill hjälpa mig att svara på några frågor gällande uteliv och framför allt folket som beblandar sig med uteliv?

Vad är det som händer i huvudet på det manliga könet när de går ut? Varför anser de plötsligt att det är okej att stå tio killar med armarna om varandras axlar och hoppa frenetiskt i (o)takt till musiken? Vad är det som gör att de i exakt samma sekund som de går ut på dansgolvet tappar förmågan att hålla ordentligt i en flaska eller ett glas? Finns det någon överhuvudtaget som går ut och tycker att det är okej att bli nerskvätt med öl, cider, urin eller vad det nu är de har i sina halvfulla glas?

Varför beter inte tjejer sig bättre? Varför tror de att den bag i storlek ponny som hänger runt axeln inte är i vägen när man dansar på ett knökfullt dansgolv? Har de ens förstått att uteställena har en bemannad garderob av en ganska specifik anledning? Vilken viktig uppförandegen saknar de som oavbrutet och konstant knuffar sina meddansare? Vad är det som gör att det är så förbannat svårt att ta ett litet, knappt synbart steg åt höger och därmed undvika den återkommande kollisionen?

Den kanske viktigaste frågan av dem alla, som många tjejer ivrigt söker ett svar på, är: varför (eller nej, stryk det, varför i hela fridens namn) är det så oerhört omöjligt för killar att förstå pikar? (Det kan mycket väl vara så att tjejer är precis lika korkade efter ett par glas vin, men det är inget jag utsätts för). Jag kan, å (nästan) alla tjejers vägnar berätta att vi inte är intresserade om vi hela tiden dansar undan och försöker komma bort från herrn i fråga (nej, det är inget försök att spela svårfångad, vi vill faktiskt inte bli fångade överhuvudtaget), skrattar bort komplimanger och svarar undvikande på frågor om mobilnummer, msn-adress eller fullständigt, Facebookvänligt namn.

Som tur är inser man ju till slut att killen i fråga helt enkelt inte förstår ens tydliga, men vänliga, avvisanden, så man säger som det är. Om det hjälper? Inte det minsta. Vilken är den godtagbara ursäkten som gör att man blir lämnad i fred? 'Jag har pojkvän'?, 'jag är lesbisk'?
'Jag har aids'?

Så, mr. eller mrs. know-it-all. Hur lyder utvärderingen om flickor och pojkars bisarra utgångsbeteende?

Oavsett vilket, tack så mycket för en oförglömlig (det vi kommer ihåg såhär dagen efter vill säga) kväll igår, Frida och Sara. Det måste helt klart bli fler spontanutgångar med vaniljvodka och garderobsrensning, livsnödvändiga diskussioner och svirande på höga klackar i taket.

Något som jag gillar lite extra mycket med jul- och nyårsfirandet är att många saknade vänner kommer hem för att öppna julklappar och skjuta nyårsraketer med nära och kära. Precis som flyttfåglarna som letar värme söderut varje vinter reser de tillbaka till Skåne och välkomnas med öppna armar. Jag, som verkligen uppskattar traditioner och håller hårt på att förändringar ska ske långsamt, är lyckligare än ett litet barn på julaftons morgon när allting återgår till det normala (eller snarare det som var normalt innan folk tog studenten och skaffade sig ordentliga frisyrer och vettiga jobb).

Dessvärre är jul, nyår och till och med hela år 2008 över lika fort som det började. Lika perfekt synkat som klockorna i någon uråldrig detektivrulle tar även kompisarnas semestrar slut, och de tvingas hoppa ombord på tåg och bussar för att åka hem och återgå till vardagen.

Eftersom man har ansträngt sig för att träffa alla återvändande själar så mycket som möjligt står man ensam kvar i sin egen vardag med en allt mer växande tomhet som man har försökt förtränga sen sist man vinkade av sina vänner. Jag försöker tänka så lite som möjligt på hur mycket jag saknar de två av mina favoriter som flyttat längre än ett stenkast bort. Det gör helt enkelt för ont att hela tiden tvingas inse att det inte längre går att bara komma över i ett par timmar och gå igenom det senaste skvallret, poppa popcorn och skatta tills man skriker och varken kan eller vill sluta.

Dessvärre kan jag inte, hur gärna jag än vill, helt förtränga att jag har ett litet hål i hjärtat som i vanliga fall fylls upp alldeles utomordentligt av de saknade pärlornas klingande skratt och fantastiska sätt att bara vara. Det räcker med att få ett sms, se en skymt av ett foto från de gamla, goda glansdagarna eller att höra en låt man brukade lyssna på för massor av år sedan och så kommer all längtan som ett brev på posten. Vissa dagar sköljer saknaden, alla minnen och insikten av hur mycket i deras liv jag missar över mig, så jag ser till att få en överdos av längtan och sorg injicerad rakt in i horn- och trumhinnorna. Rakt in i mitt gråtande hjärta.

Tack och lov är det faktiskt så att tio låtar, 200 foton och åtta liter tårar senare känns allt lite bättre igen. Jag inser att jag kommer få träffa de efterlängtade vännerna ganska snart, och vet att det kommer att vara precis lika roligt som förr i tiden när vi träffades varje dag. Men Frida och Lisa, ni ska veta att Halmstad och Stockholm ibland känns oändligt långt borta och att jag skulle göra vad som helst för att kunna korta avståndet mellan oss.