Non-thinking generation.
Varför måste vi varnas om allt? Tidningar måste reservera för tryckfel, känsliga tittare varnas, kuponger går inte att kombinera och åkning sker på egen risk. Varför får man inte lägga mer ansvar på individerna och mindre på samhället, universum, gud eller vad sjutton folk väljer att skylla på när det inte går som de vill?
Är det verkligen bättre för oss att någon i förväg tänker ut alla faror och eventuella missförstånd? Borde det inte göra mer nytta för de små grå (eller de få grå, i vissa fall) om vi faktiskt använde dem ibland? Livet serveras inte på något skinande silverfat. Faktum är att även det sker på egen risk.
Är människan så korkad som art att den behöver uppmanas, varnas och fingervisas överallt? Vad finns det i så fall för godtagbar anledning? Vi vill inte bli lurade, vi vill ha alla fakta, vi vill inte dö? Jag förstår i så fall inte varför det är så himla svårt att bara tänka efter före. Som jag nämnt i tidigare inlägg är dessvärre inte sunt förnuft allas bästa vän. Kanske kommer man i framtiden kunna injicera det på närmaste vårdcentral.
Jag undrar just vilken den allra första varningen i mänsklighetens historia var. 'Se upp! Sabeltandad tiger!', 'Plundringståg 300m' eller 'Varning, kannibal till höger!'? När muterade de livsviktiga påpekandena till uppmaningar for dummies och när gick vi med på att lämna förståndet bakom oss?
Där tiden BORDE stå stilla.
Enligt min förvridna verklighetsuppfattning hinner man följande på tio minuter: en weekend till Paris, slakta och stycka en normalstor gris, byta däck på bilen och såga ner en halv skog till den milda grad att den bara består av sågspån. Jag ger verkligen tidsoptimismen ett ansikte. Egentligen är jag oftast ute i god tid, men fem minuter (det är alltid fem) kommer jag på en miljon femhundrasjuttio saker jag skulle ha hunnit med, och eftersom klockorna i Fridaland går mycket långsamme än vanliga klockor är jag istället nästan alltid fem minuter sen.
Vad gör man åt det här oändligt hopplösa personlighetsdraget? Egentligen borde jag bara hoppa i skorna och sätta mig i bilen, men jag föredrar att komma på halvt onödiga saker att ordna med istället. Plötsligt får jag för mig att ladda batteriet på mp3-spelaren, flytta pengar mellan mina bankkonton och sortera kläder i garderoben eftersom jag ändå har så gott om tid.
Som tur är har jag bättre vett och sans när det gäller riktigt viktiga saker som att komma i tid till jobbet, läkarbesök (jag har visserligen inte varit hos läkaren på säkert fem år, men i alla fall), klipptider och så vidare, men då slutar det istället med att jag är tio minuter för tidig. Anledningen kan vara att jag kommer alltid ihåg skrämselbilden hos tandläkaren med ett kanin med tandvärk som led något fruktansvärt och texten "Snälla, kom i tid" i en pratbubbla jämte. Varför är det så galet svårt att bara komma i tid?
Naturligtvis finns det ett ljus även i de försenades tunnel. Folk i min omgivning är inte exakt på sekunden-noga med tid, fem minuter hit eller dit är inte världsomvälvande viktigt och dessutom finns det faktiskt de som ofta är mer sena än vad jag är, till och med så att jag nästan framstår som tidig emellanåt.
Vad mer kan jag säga? Fint folk kommer sent.
Still not sleeping.
Med ett ryck sätter du dig spikrak upp i sängen. Kallsvetten rinner längs ryggen, pyjamasen klibbar fast mot huden och kinderna är helt dränkta av salta tårar. Hjärtat hamrar stenhårt i bröstet, pulsen skenar i hisnande hastighet. Du är så varm att du svettas. Samtidigt skakar du av köld. Tänderna skallrar och du tar korta, hetsiga andetag. Hjärnan jobbar på högvarv, och du känner dig jagad. Till slut sköljer lättnaden över dig. Det var bara en dröm. Tack gode gud, det var bara en dröm.
Är du lika välbekant med mardrömmar som jag är? I mitt fall handlar det som tur är inte om varje eller ens varannan natt. Det går istället lite upp och ner i perioder. Rätt vad det är kommer de tillbaka, och då är det riktiga nobelprisvinnande mardrömmar vi snackar om (förutsatt att det hade delats ut ett sådant pris). Det är inget småmesigt om spöken iklädda vita lakan utan riktiga grejor där pappa dör, döda barn vill bli adopterade och psykopatiska yxmördare står alldeles intill en och andas tungt i ens öra.
Kanske hänger det här ihop lite med mina sömnsvårigheter. När jag vaknar med hjärtat i halsgropen vågar jag knappt somna om för att jag är rädd att drömma igen. Kombinerat med min väldigt välutvecklade mörkerskräck är det ett oslagbart recept på sömnlöshet. Med vidöppna ögon ligger jag helt klarvaken långt efter att pulsen har gått ner och andningen återigen är normal. Varenda liten nerv i kroppen är på helspänn och hjärnan jobbar febrilt. Alla ljud hörs högre, alla ljusglimtar är starkare och minsta lilla rörelse fångas omedelbart av mina överansträngda hornhinnor.
Så vad gör man åt det? Hur tvingar man på bästa sätt hjärnan att koncentrera sig på trevligare saker som solsken och färgglada blommor istället för monster med svarta hål istället för ögon och vampyrer med blodet rinnande längs mungiporna? Man kryper helt enkelt lite längre ner under täcket, aktar sig för att ligga för nära kanten och grabbar tag extra hårt runt gosedjurskrokodilen.
En nyhetsparentes.
Känner du igen historien? Personligen läste jag om den häromdagen i Aftonbladet. En regelrätt galning med vitmålat ansikte gick helt enkelt in på dagiset i Dendermonde och skar sönder barn med en kniv. När barnen först såg den här inte-bara-hobbypsykopaten trodde de förtjust att det var en clown som var på besök för att göra billiga trolleritrick, dela ut ballonger och skratta muntert samtidigt som han snubblar över sina egna fötter och sprutar vatten med flugan. Istället slutade det med att två barn och en dagisfröken blev knivskurna till döds.
Vem påstod att min clownskräck är obefogad?
Tuggummi.
Jag har haft ett oerhört lätt, smärtfritt liv, egentligen. Mina föräldrar är de mest fantastiska man kan tänka sig, jag har alltid haft nära vänner som ställt upp i vått och torrt, jag har inte varit med om något livsomvändande tragiskt, mina päron är inte skilda, jag har alltid haft lätt för skolan och fått bra betyg, inga droger, ingen våldtäkt, ingen HIV, ingen diskriminering, inga mord. Inte något alls.
Det finns säkert de som blänger avundsjukt åt mitt håll och fräser att jag levt hela mitt liv i en bubbla. En rosa tuggummibubbla som lättsamt svävar fram. So what? Jag trivs alldeles ypperligt, så fan ta den som försöker sticka hål på min bubbelvärld. Jag är mycket väl medveten om att finns krig, svält, smutsigt vatten, naturkatastrofer och döende barn. Bara för att det inte är en del av min verklighet innebär det inte att jag naivt sluter mina ögon och tror att alla har golvvärme och air condition.
Måste jag lida bara för att andra gör det? Har man inte levt ett fullvärdigt liv om man "missat" katastrofer och trauman eller utsatts för extrema prövningar? Skulle inte tro det. Jag vill inte att någon från verklighetsförankringsföreningen ska komma nära min bubbla och fingra på den med smutsiga händer eller blodiga gevärspipor. Faktum är att jag planerar att stanna innanför det rosaskimrande, klibbiga skalet. Allt är så mycket finare på den här sidan. Välkommen in.
Sorg, saknad och förnekelse.
Och när jag ändå är inne på ämnet: farfar är också borta. Det insåg jag nog inte på riktigt förrän i julas när vi firade första julen någonsin utan honom. Jag blundar för sanningen trots att vi var på sjukhuset och tog farväl, lade blommor på kistan, grät och tog farväl igen. Är det för att de här personerna alltid har funnits det är så svårt att förstå att de aldrig kommer tillbaka igen? Är det mitt undermedvetna som försöker skydda mig mot sorgen med en slöja av förnekelse?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag saknar dem. Ibland mer än jag någonsin visste om. Kanske för att det då och då slår mig att jag aldrig kommer kunna ropa åt Inga att hon inte ser ut att vara en dag äldre än 25 eller att farfar har slutat ringa om kvällarna för att höra så att allt är bra med oss. Förstår du hur lång tid aldrig är? Aldrig någonsin liksom. Jag blir tårögd av bara tanken.
Det här är det absolut första, skrivna hej då:t från min sida, med en liten förhoppning om att jag en gång för alla ska förstå vad som har hänt. Farfar och Inga, jag kommer alltid sakna er. Ett hörn av mitt hjärta finns till enbart för er. Vila i frid.
En oskyldig sanningsförvridning.
När är det okej att dra till med en liten lögn för att förvrida sanningen och få det att låta lite bättre i åhörarens öron? Gränsen mellan att försköna verkligheten och ljuga är ibland hårfin så jag tänkte presentera ett moraliskt dilemma som exempel: För några år sedan hade vi en supertrevlig, grårandig katt vid namn Clinton. Dessvärre var han inte bara trevlig och grå, han var även en mästerjägare som fångade precis allt som rörde sig (inklusive mina byxlösa ben och ett antal svartvita husdjurskaniner vars halvätna kroppar vi tvingdes sopa under mattan).
Samtidigt som vi hade kattvärldens svar på Charles Manson i vår ägo hade ett sött fasanpar flyttat in hos vår granne (även hon trevlig och grå). Naturligtvis sa hennes tanthjärna åt henne att samla lite extra pärleportspoäng och mata fasanerna, som till slut blev så tama som vilda djur kan bli. Allt var frid och fröjd på vår gata, både fjäderfän och tant stormtrivdes, ända tills min pappa hittade fasanhanens huvud vid vår ytterdörr en tidig morgon. Clinton slickade sig nöjt om munnen. Fortare än kvickt gjorde vi oss av med bevisen och tvättade bort alla blodiga tassavtryck. Grannen frågade efter ett tag om vi hade sett till fasanerna på länge. Det hade vi förstås inte (vi visste ju rättså exakt var herr fasan höll till) och inte heller berättade vi att hela vår familj deltog i efterarbetet av det brutala mordet.
När är det då okej att ljuga? När hela sanningen egentligen inte ändrar något? När lögnen gör mer nytta än skada? När man vet att man skonar någon från lidande de inte behöver utstå? När grannen är gammal och skör, och fasanen har galt för sista gången?
Det korrekta svaret på frågan om vi hade sett till fåglarna hade förstås egentligen varit "Ja, faktiskt. Clinton lämnade fasanmannens huvud på trappan här i förrgår, honan har förhoppningsvis flytt fältet för att undkomma hans hungriga käftar". Vem hade blivit lyckligare av det? Inte granntanten, i alla fall.
Det som skrämmer mig.
De människor som inte är rädda för något överhuvudtaget är väldigt lätträknade. Oavsett om det är känslan av svindel när fötterna är på tok för långt ifrån marken, kalla kårar i samband med trånga utrymmen eller krypande, kliande nerver vid bara tanken av krälande ormar har alla något som kittlar skräckcentrat i hjärnan.
På ett sätt är det kanske bra att vara rädd. Man är medveten om att det kan vara farligt att vistas ute helt ensam i en suspekt, mörk gränd, man sänker hastigheten i snöslask för att man inte vill köra av vägen och om man skulle stöta på ett lejon inser man snabbt att det bästa alternativet är att fly.
Personligen släpar jag på en hel del helt onödiga rädslor. Mörker är, som skrivet i tidigare inlägg, en av dem. Jag har väldigt svårt för höga höjder och uppskattar inte alls att stå högst upp på en svajig stege i hala skor. Trånga utrymmen gör mig kallsvettig och alla djur med fler än fyra ben får mig att rysa av obehag. En av mina värsta, och mest oförklarbara, fobier är den för clowner. Bilder på vuxna män med vitmålade ansikten gör att jag tittar bort. Synen av en livs levande clown med rött låtsasleende och på tok för stora byxor får min kropp att skaka. Min hjärna kan inte längre fokusera på något annat än tyghandskarna och de där märkligt formade ögonbrynen.
Trots att mitt minne ibland inte riktigt är vad det borde kommer jag faktiskt ihåg att jag inte gillade clowner ens när jag var liten. Jag tyckte aldrig att de var roliga när de snubblade över varandra i löjligt stora skor utan ville istället bara att de skulle försvinna. Såhär på äldre dar har ogillandet utvecklats till renodlad rädsla. Jag kommer nog aldrig kunna förklara varför, men hela kroppen kryper av obehag, andningen blir snabbare och ögonen spärras ofrivilligt upp.
Som tur är finns det inte så vansinnigt många clowner runtskuttandes på gator och torg. Det hade varit mycket värre att vara rädd för män i vinterjackor eller små barn i färgglada mössor. Även om min clownskräck är väldigt välutvecklad är den inte speciellt svår att leva med. Jag antar att det bristande antalet livs levande, pösbyxklädda clowner är silverkanten på just det här fobimolnet.
I'm not sleeping (som Counting Crows-låten så passande heter)
Till slut tittar du på klockan, och börjar räkna på hur många timmar du kommer sova om du somnar nu, precis nu. Du hittar på undanflykter för att försöka lägga band på paniken. "Fem timmar är ändå ganska mycket sömn, och om jag somnar precis i den här sekunden kommer jag hinna sova fem timmar och TIO minuter. Då har jag ändå sovit mycket" rationaliserar den trötta, men ändå så oändligt pigga, hjärnan. Sakta men säkert inser du att du antagligen inte kommer somna alls.
Känner du igen dig? Hur många nätter i veckan ligger du klarvaken och stirrar rakt ut i mörkret utan ett enda spår av trötthet i kroppen? Vad sjutton gör man åt det?
Jag har läst vartenda sova-bra-tips som finns, tror jag. Ät inte precis innan du somnar, gå inte och lägg dig hungrig, motionera inte för sent på kvällen, motionera för att bli trött, räkna får, gör en monoton rörelse med händerna, om du inte somnar - gå upp, om du inte somnar - ligg kvar, ha kallt i rummet, ha varmt i rummet, drick te, undvik koffein och så vidare i all oändlighet.
Anledningen till att jag inte kan somna är rätt och slätt att jag är på tok för pigg alldeles för sent på kvällarna. Jag ligger inte och ältar problem, hänger upp mig på saker eller stressar om måsten. Nattmänniskor kallas väl folk som jag, och jo tack, det har jag också förstått att jag är. Har någon ett vettigt (eller helt jäkla galet) tips på hur man somnar snabbt och effektivt? (Gärna något som inte innefattar gummiklubbor eller bedövningsmedel för hästar).
Thinking outside the box.
Kanske resonerar jag som många andra. Kommer pengarna verkligen fram? Är man garanterad att de inte bara går till omkostnader? Och om de faktiskt hamnar i de områden där de verkligen behövs, hur vet man att de verkligen går till det de ska, och inte landar i fel händer och istället för mat och rent vatten förvandlas till gevär och granater?
Jag är trots allt inte helt hopplös, jag skänker faktiskt till WSPA varje månad (World Society for the Protection of Animals, ja, jag var tvungen att googla förkortningen). Mycket för att jag bryr mig enormt mycket om djur och för att det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på dansande björnar, gallmjölkning, sälar som klubbas utan att riktigt klubbas ihjäl och hundar som flås levande. Jag har absolut inte gett upp hoppet om mänskligheten, men det känns ändå att mina pengar gör större nytta för djuren än för folk i allmänhet.
Dessutom tror jag även på att även hjälpa folk i det egna landet. Många av mina vänner är fattiga studenter som vänder slantar, pantar burkar och käkar nudlar för att överhuvudtaget överleva (inte riktigt kanske, men näst intill). En vacker dag kommer jag förhoppningsvis att vara i samma situation själv.
Så vad säger ni? Ska vi hyra Hasse Aro och dra igång en direktsänd TV-gala till förmån till Sveriges studenter, som hungrar efter kunskap, men svälter vid lunchtid? Vem mer än jag kan tänka sig att bli studentfadder redan i dag?
I valet och kvalet.
Den inte helt förslöade, rationella delen av min hjärna försökte som tur var styra upp det och tänkte "jag vill ha hallonyoggi". Låter väl lätt att bara ta en sådan och avsluta affären? Man kan tro det, men vet ni hur många olika hallonkombinationer det finns? En liten bråkdel av dem är hallon/vanilj, hallon/blåbär, hallon/björnbär och hallon/boysenbär (boysenbär är för övrigt en korsning mellan hallon och björnbär. Innebär det att den lika väl hade kunnat heta hallon/hallon/björnbär?).
En vanlig dag hade det här inte varit ett problem, men med rester av vaniljvodka i blodet och fötter som fortfarande ömmar av för höga klackar är det ett svårare val än pest eller kolera. Istället börjar man snegla på risifruttin, i ett tafatt försök att undkomma yoggivalet. Då inser man att man inte ätit risifrutti sen skridskoåkningen på 90-talet, och att det har hänt minst lika mycket i smakväg där som i yoggivärlden.
Så hur löser man det här då? Man tar skogsbäryoggin och inser att det enda fina med ett införande av planekonomi i Sverige hade varit att man åtminstone inte hade behövt få beslutsångest en vanlig, bakfull söndag. Framför allt för att man antagligen inte hade haft möjligheten att bli bakfull, eller full, från allra första början.
En plats som ingen annan.
Ett land där man möter vilt främmande människors blickar med ett litet leende lekande i mungiporna, mest för att man känner på sig att man har något gemensamt. Där man tycker om sina medmänniskor av den enkla anledningen att de kommer från samma land.
Ett land där det inte är märkligt att man äter glass och dessutom väntar sig glassbilens tutelitutande längs gatorna trots att det är 15 grader kallt, där man respekterar att den man sitter jämte på bussen inte vill höra ens livshistoria och där man håller upp dörren på ICA när någon går bakom. Där man väntar på grön gubbe vid övergångsställena även om det inte är en enda bil inom synhåll.
Ett land där man vet att lagom är bäst och att det anses trevligt att tacka för senast. Där gamla människors historier fortfarande fascinerar och betyder mycket och det anses vettigast att leva som mamma-pappa-barn. Där den storslagna historien gör att man känner en glödande stolthet inombords. Där man är lycklig över att bara få finnas till.
Ett land där man inte skäms för att säga vart man kommer ifrån. Där språket innehåller alla ord som behövs för att beskriva storheten. Där man har minst 100 olika recept på inlagd sill.
Ett land där traditioner har en speciell plats i hjärtat. Där midsommarstången ska resas varje sommar och majbålet brinna varje Valborgsmässoafton. Där julgransljusen glimmar och adventsljustakarna lyser upp även de mörkaste fönster.
Ett land som är lite bättre än alla andra.
Sverige.
En tokig tanke eller två.
Som tur är har jag inte heller riktigt alla kvalifikationer för att vara en regelrätt psykopat. Jag är på tok för svag för att brotta ner någon och våldföra mig på den, jag är så rädd för mörker (som ni om inte annat vet sen mitt tidigare inlägg) att jag aldrig skulle våga överfalla någon i en gränd mitt i natten och jag tycker att blod är så pass läskigt att jag inte skulle kunna strypa, stycka och gräva ner en kropp bara för att jag känner för det.
Jag har även hört att om man bara lite mentalt störd kan man lyckas väldigt bra i livet. Man behöver några av de där egenskaperna, men om man har för många och uppför sig som Hannibal Lector exempelvis är det inte riktigt lika accepterat av samhället. Om det väl har gott så långt är jag väldigt skeptisk till att det går att bota. Ibland är det nog inte meningen att vissa människor ska vistas på våra gator och torg.
Själv är jag inte riktigt så galen och hade gärna provat samtalsterapi. Det lockar mig att kunna sitta och prata om sig själv med någon som verkligen lyssnar och faktiskt är intresserad av det man säger. I samma stund som jag skrev det insåg jag att narcisissm är ett av många drag man hittar hos psykopater. Och då snackar vi riktiga, massmördande, ätandes på mänskliga kroppsdelar-psykopater, inte bara vardagsgalningar. Det enda problemet jag kan se med terapi är att man kanske hade hittat en hel del uppseendeväckande störningar om man väl hade börjat rota. Jag tror att jag hellre är lyckligt ovetande, trots allt.
Tills vidare nöjer jag mig med att kallas galen, hitta på lite korkade grejor emellanåt och titta i kors då och då när jag blir tilltalad. Det är trots allt tillräckligt galet för min del. Istället för att samla störda tankar på hög i hjärnan lever jag ut dem lite i taget. Vem vet, kanske är det just det som räddar mig från tvångsmedicinering och att hittas gnagandes på ett ekorrben mitt i city.
Nyktofobi.
Jag kan får för mig att jag känner någon, eller något, flåsa mig i nacken för att sedan vara borta så fort jag vänder mig om. Ibland önskar jag bara att det där monstret som slagit sig ner under min säng skulle ta sitt pick och pack och flytta hem till någon annan. Även om jag försöker tala om för min panikslagna hjärna att mörker inte är något farligt och att det aldrig någonsin har varit orsak till några dödsfall kan jag inte sluta skaka. Mitt hjärta vägrar slå långsammare. Den lilla, ibland obefintliga, delen av min hjärna som kallas förnuftet blir bortjagad lika fort som en a-lagare på nobelmiddagen.
Ensam kvar utan sans och vett står då jag. Med hjärtat i halsgropen, händer som skakar och en fantasi som skenar länge och längre iväg. Minsta lilla ljud får mig att hoppa högt, varenda liten rörelse fångas omedelbart av mina skräckslagna ögon. Plötsligt undrar jag inte alls varför gasellerna på savannen alltid ser så jäkla stirriga ut. Istället förstår jag precis hur de tänker och vad de känner. Mitt icke existerande mörkerlejon är lika verkligt för mig som det de ser lurandes i savanngräset.
Det enda som faktiskt hjälper mot min mörkerrädsla är att tända lampan eller att gömma mig under täcket. Jag har än så länge inte lyckats hitta det magiska receptet för att bota den, men jag vet hur jag ska göra för att jaga bort det där hemska, flyktiga svarta. Åtminstone tillfälligt och tillräckligt länge för att jag ska hinna i fatt förnuftet som flåsandes sitter ihopkrupet och gömmer sig för den mer hårdhänta, irrationella hjärndelen som är mest känd som psykisk sjukdom.
Framtidsplaner.
En liten parentes är att man, om man vill, kan välja ett så kallat återbetalningsskydd. Det innebär lite kortfattat att om man skulle trilla av pinnen innan man fyller 65 och inte hinner använda sina sparade pengar går de i arv till eventuella barn, man eller en åldrande pudel. Men nej tack, AMF, jag har verkligen inte tänkt skutta ner i jorden före den ringa åldern av 65. När jag blir gammal ska jag banne mig leva loppan. När man väl har nått den där framtiden som man så länge planerat och investerat i kan livet börja på riktigt.
Just nu lägger kvällstidningarna rättså stort fokus på Sveriges gamla, bortglömda pensionärer. De där som dör ensamma i någon källare och hinner få ögonen uppätna av råttor innan de hittas. Jag avböjer nog det också. Om jag mot alla odds skulle vara alldeles ensam när jag blir gammal och grå tänker jag ha så mycket pengar att jag kan köpa sällskap. Eller åtminstone tillräckligt mycket för att kunna betala vaktmästaren för att titta inom och säga hej varje dag. På så sätt hoppas jag att jag kan undvika den värsta förruttnelsen och dessutom lämna ett hyfsat snyggt lik till eftervärlden.
Medan mina sparpengar växer sig allt större tänker jag ägna mig åt annat än att planera den där framtiden som känns så himla långt borta. Jag är ju trots allt inte fullvuxen ännu.
Funderingar om dagen innan dagen efter.
Finns det någon dryg, totalt humorbefriad och överseriös besserwisser där ute någonstans som vill hjälpa mig att svara på några frågor gällande uteliv och framför allt folket som beblandar sig med uteliv?
Vad är det som händer i huvudet på det manliga könet när de går ut? Varför anser de plötsligt att det är okej att stå tio killar med armarna om varandras axlar och hoppa frenetiskt i (o)takt till musiken? Vad är det som gör att de i exakt samma sekund som de går ut på dansgolvet tappar förmågan att hålla ordentligt i en flaska eller ett glas? Finns det någon överhuvudtaget som går ut och tycker att det är okej att bli nerskvätt med öl, cider, urin eller vad det nu är de har i sina halvfulla glas?
Varför beter inte tjejer sig bättre? Varför tror de att den bag i storlek ponny som hänger runt axeln inte är i vägen när man dansar på ett knökfullt dansgolv? Har de ens förstått att uteställena har en bemannad garderob av en ganska specifik anledning? Vilken viktig uppförandegen saknar de som oavbrutet och konstant knuffar sina meddansare? Vad är det som gör att det är så förbannat svårt att ta ett litet, knappt synbart steg åt höger och därmed undvika den återkommande kollisionen?
Den kanske viktigaste frågan av dem alla, som många tjejer ivrigt söker ett svar på, är: varför (eller nej, stryk det, varför i hela fridens namn) är det så oerhört omöjligt för killar att förstå pikar? (Det kan mycket väl vara så att tjejer är precis lika korkade efter ett par glas vin, men det är inget jag utsätts för). Jag kan, å (nästan) alla tjejers vägnar berätta att vi inte är intresserade om vi hela tiden dansar undan och försöker komma bort från herrn i fråga (nej, det är inget försök att spela svårfångad, vi vill faktiskt inte bli fångade överhuvudtaget), skrattar bort komplimanger och svarar undvikande på frågor om mobilnummer, msn-adress eller fullständigt, Facebookvänligt namn.
Som tur är inser man ju till slut att killen i fråga helt enkelt inte förstår ens tydliga, men vänliga, avvisanden, så man säger som det är. Om det hjälper? Inte det minsta. Vilken är den godtagbara ursäkten som gör att man blir lämnad i fred? 'Jag har pojkvän'?, 'jag är lesbisk'?
'Jag har aids'?
Så, mr. eller mrs. know-it-all. Hur lyder utvärderingen om flickor och pojkars bisarra utgångsbeteende?
Oavsett vilket, tack så mycket för en oförglömlig (det vi kommer ihåg såhär dagen efter vill säga) kväll igår, Frida och Sara. Det måste helt klart bli fler spontanutgångar med vaniljvodka och garderobsrensning, livsnödvändiga diskussioner och svirande på höga klackar i taket.
Idioterna, och jag.
att det skulle kunna väcka sedan länge stupade första världskriget-soldater?
Önskar du att du istället alltid hade mötts av nickande, leende människor som förstår vilken fantastiskt fascinerande människa du är? Folk som är precis som du, som du inte behöver förklara för och som inte frågar vad du menar. Tänk igen. Om alla hade varit lika smarta och förstående och haft lika sunda, vettiga värderingar (jag kanske inte är så himla sund och vettig alltid, men du förstår säkert principen) som du hade ingen, inte en enda, tyckt att du var speciell. Inte ens det minsta. Dina häpnadsväckande idéer hade bara varit idéer i mängden. Ingen hade häpnat över din storslagenhet, ingen hade klappat dig på axeln och uppskattande berättat hur duktig, begåvad och underhållande du är.
Tacka vet jag idioter. De som inte förstår dig, men ändå avundas ditt intellekt, ditt sätt att uttrycka dig och ditt sätt att tänka. De som önskar att de hade tänkt som dig före du själv gjorde det och som kämpar dubbelt så hårt som dig, men ändå bara kommer halvvägs. De där som så gärna vill, men inte kan.
Jag menar inte att smutskasta mindre begåvade på något sätt, det handlar inte om hjärnkapacitet, utan framför allt om sunt förnuft och förmågan att lägga ihop ett och ett, att tänka efter innan man talar och ibland om att bara hålla käften. Det känns bra att veta att man har förmågan att inte framstå som en komplett jubelidiot och att man faktiskt har något annat än vakuum mellan öronen. Och som Johan sa: Man lever lite för att känna sig bättre än idioterna.
Insikt.
I morse var snön som bortblåst (eller ja, snarare bortregnad) och jag förstod att jag faktiskt inte är så trött på vintern som jag trodde. Visst, vintern känns lite extra lång och mörk ibland, men när det är såhär blir det istället bara en tragisk förlängning av hösten, och det är minst 100 gånger värre. Det är lika kallt som på vintern, och lika patetiskt grått som på hösten. Moder jord har rört ihop den absolut värsta årstidskombinationen som finns och dessvärre inte är alltför ovanlig.
Helst av allt vill jag ha sommar, sol och bad i havet, men det kanske jag inte riktigt kan vänta mig i januari. I-landsproblem, kanske någon av er suckar och tycker att jag ska vara glad att jag har årstider och inte krig eller svält att klaga över, och jag håller egentligen med, men det är inte lätt när det är svårt, och det är dessvärre inte varmt när det är kallt heller.
Tidsdemens.
Plötsligt upptäcker jag att det är kallt, det snöar och det är mörkt som mitt på natten redan klockan fem på kvällen och så inser jag att det är vinter. När sjutton hände det? Även om jag vet att det har varit kalendervinter sen första december verkar jag inte ha förstått det innerst inne. Är det jag som förnekar att tiden går eller har jag faktiskt så fullt upp att jag inte ens tillåter mig att stanna upp och känna efter?
Oavsett anledning är det jag som kommer vakna upp en vacker dag och inse att jag är gråhårig och rynkig för att sedan snubbla över ett dussin barnbarn som alla hunnit fylla 15 och en grånande tax vid namn Fridolf som jag inte minns att jag har skaffat. Kan det vara så att man blir gammal och glömsk endast och enbart för att man aldrig ser till att hänga med i det som händer runtomkring en utan istället är för upptagen med att hänga med andra?
Min hjärna verkar ha komprimerat hela tolv månader till sisådär tre futtiga och totalt förvirrat mig till den milda grad att jag inte kan förstå att det är ett år, och inget förbannat sommarlovskort låtsasår, som har hunnit gå. Därför kommer jag förlita mig på att högre makter löser det här åt mig. Nästa år, eller ja, i år till och med (där är det igen, nyårsförnekandet), kommer jag nämligen vara lite extra snäll och se till att tomten fixar några fler timmar per dygn åt mig. Jag tror att det om något kommer rädda mig från känslan av att tiden går alldeles för fort medan jag står kvar och väntar på att den ska hinna ifatt mig.
Freak show.
Föreställ dig det här scenariot: du sitter jämte någon på bussen och han har världens största näsa. Inte en som är lite större än normalt, utan en riktigt enorm banan till snok. Du kan inte låta bli att titta, hur gärna du än vill. Du tror att du är smidig som inte hånstirrar, utan bara kikar försiktigt när Herr Näsa tittar åt ett annat håll, men innerst inne vet du förstås att ditt tittande inte är mycket diskretare än en elefant i en porslinsaffär.
Som tur är har jag kommit på en inte helt politiskt korrekt lösning på problemet. Förr i tiden var det fullt acceptalbelt att köpa (eller hur man nu fick tag på dem) en dvärg, en skäggig dam och hitta en kalv med två huvuden, resa ett cirkustält och starta en så kallad freak show dit folk kunde komma och betala för att titta på och förundras av naturens missfoster.
Kanske är det dags att återinföra det. Folk med extremt utmärkande drag kan tjäna pengar på att inte se ut som de borde och vanliga, dödliga som du och jag kan stilla den där krypande nyfikenheten som hela tiden viskar 'hur fan ser han ut?' i bakhuvudet när vi hamnar jämte ett freak of nature exempelvis på bussen.
Jag läste nyligen en artikel i Expressen som handlade om en liten pojke i ett land far, far away som hade fötts med en penis på ryggen. Det får man väl ändå säga är hyfsat speciellt. Min första tanke var förstås att skutta till banken, ta ut mina sparpengar och köpa ut den ryggsnoppspojken (jag hade förstås fått fila lite på artistnamnet). Han kunde blivit det största dragplåstret till min nystartade freak show. Folk hade kunnat få klia honom bakom örat och så hade han fått stånd på ryggen. Galet anmärkningsvärt. Dessvärre har de redan hunnit operera bort extrasnoppen så mina finfina framtidsplaner sjönk snabbare än Titanic, men jag ger inte upp. Om någon ser Quasimodo haltandes på någon gata någonstans är det bara att hojta till. Han lär ju ändå vara arbetslös sen kyrkorna installerade elektriska klockringare.
Sorg och saknad.
Något som jag gillar lite extra mycket med jul- och nyårsfirandet är att många saknade vänner kommer hem för att öppna julklappar och skjuta nyårsraketer med nära och kära. Precis som flyttfåglarna som letar värme söderut varje vinter reser de tillbaka till Skåne och välkomnas med öppna armar. Jag, som verkligen uppskattar traditioner och håller hårt på att förändringar ska ske långsamt, är lyckligare än ett litet barn på julaftons morgon när allting återgår till det normala (eller snarare det som var normalt innan folk tog studenten och skaffade sig ordentliga frisyrer och vettiga jobb).
Dessvärre är jul, nyår och till och med hela år 2008 över lika fort som det började. Lika perfekt synkat som klockorna i någon uråldrig detektivrulle tar även kompisarnas semestrar slut, och de tvingas hoppa ombord på tåg och bussar för att åka hem och återgå till vardagen.
Eftersom man har ansträngt sig för att träffa alla återvändande själar så mycket som möjligt står man ensam kvar i sin egen vardag med en allt mer växande tomhet som man har försökt förtränga sen sist man vinkade av sina vänner. Jag försöker tänka så lite som möjligt på hur mycket jag saknar de två av mina favoriter som flyttat längre än ett stenkast bort. Det gör helt enkelt för ont att hela tiden tvingas inse att det inte längre går att bara komma över i ett par timmar och gå igenom det senaste skvallret, poppa popcorn och skatta tills man skriker och varken kan eller vill sluta.
Dessvärre kan jag inte, hur gärna jag än vill, helt förtränga att jag har ett litet hål i hjärtat som i vanliga fall fylls upp alldeles utomordentligt av de saknade pärlornas klingande skratt och fantastiska sätt att bara vara. Det räcker med att få ett sms, se en skymt av ett foto från de gamla, goda glansdagarna eller att höra en låt man brukade lyssna på för massor av år sedan och så kommer all längtan som ett brev på posten. Vissa dagar sköljer saknaden, alla minnen och insikten av hur mycket i deras liv jag missar över mig, så jag ser till att få en överdos av längtan och sorg injicerad rakt in i horn- och trumhinnorna. Rakt in i mitt gråtande hjärta.
Tack och lov är det faktiskt så att tio låtar, 200 foton och åtta liter tårar senare känns allt lite bättre igen. Jag inser att jag kommer få träffa de efterlängtade vännerna ganska snart, och vet att det kommer att vara precis lika roligt som förr i tiden när vi träffades varje dag. Men Frida och Lisa, ni ska veta att Halmstad och Stockholm ibland känns oändligt långt borta och att jag skulle göra vad som helst för att kunna korta avståndet mellan oss.
Hard work, work.
För er som inte vet jobbar jag på McDonalds sedan september 2006. Oftare än vad som kan betraktas som sällan får jag frågan 'trivs du verkligen där?'. I många människors ögon verkar det helt enkelt otänkbart att man faktiskt tycker att det är roligt att dressa Big Mac och dela ut hamburgare till okända och allmänna människor. Kanske är det inte så konstigt, egentligen. Det var nog till och med så att jag trodde att man omöjligt kunde trivas med ett sådant jobb.
Vad många inte vet är att jag har världens absolut mest fantastiska medarbetare. Utan dem hade det aldrig gått vägen. De timmar (ibland bara minuter) på jobbet när vi inte har något att göra har vi galet roligt. Egentligen är det då som vilken fredag eller lördag som helst (förutom alkoholen då, missförstå mig inte, vi shotar inte tequila så fort gästerna vänder ryggen till). Jag jobbar helt enkelt inte med mina kollegor, utan med mina vänner.
Faktum är att jag antagligen aldrig kommer kunna skratta och skämta såhär mycket på någon annan arbetsplats i framtiden, aldrig ha lika livfulla diskussioner om ingenting och aldrig någonsin spendera mina arbetande timmar med lika underhållande människor som jag gör nu.
Och när det kommer till jobbet i sig, arbetsuppgifterna så att säga... ja, det kanske inte är jätteroligt alla gånger, men så länge det flyter på bra är det inget jag klagar över. Jag kan utan att ens tänka efter komma på tio yrken som enligt mig skulle vara 100 gånger värre (kanske jobbar det lika fantastiskt folk på de ställena som på Macky D, så jag varken nämner eller dömer någon). Dessutom är det lite extra roligt att jobba när man vet att man är förbannat duktig på det man gör. 'Vad är det för något man måste vara så duktig på?' tänker kanske några av er. Välkommen att prova själv och jobba mina åtta timmar i morgon, så stannar jag hemma istället. Det är ju trots allt helg.
Tjugohundranio.
Är nyårsafton årets mest överskattade fest? Blir du alltid besviken för att förväntningarna är lika stora som tillställningen är patetisk och tragisk? Vill du käka hummer, smutta på champagne och svassa runt i det tjusigaste fodralet till klänning som världen någonsin skådat? Hoppas du på så innerligt mycket, men får nöja dig med kräftstjärtar, mousserande jordgubbsvin, jeans och en sliten t-shirt? Är du år efter år alldeles studsig av nyårsbubblande lycka på nyårsaftons morgon för att sedan peta trött med en salt pinne i holidaydippen sekunden efter tolvslaget?
Ryck upp dig. Varför är det en allmän myt att nyårsafton inte ska leva upp till förväntningarna? Vi hade fantastiskt trevligt igår, utan att skämmas det minsta för att folk runtom i Sverige (kanske rent av världen, vad vet jag?) hade strandat likt Kaliforniens valar på fester som var mer avslagna än förra årets halvdruckna Asti Cinzano.
Nej, jag vet att champagne inte är gott, att raketer inte är fascinerande och att silvriga serpentiner inte automatiskt förvandlar en medelmåttig fest till en dundersuccé. Oavsett hur vi firar kommer ju trots allt nästa år påbörjas (i alla fall är det vad man väntar sig, det har ju trots allt blivit en ganska ihållande trend), så varför inte passa på att ha lite roligt också? Det är hela 364 dagar kvar till nästa nyårsfirande, men jag längtar ändå lite tills dess, i alla fall om firandet visar sig vara lika lyckat som igår.
God fortsättning, hur som helst, oavsett hur du valde att fira, hur dåligt du mår i dag eller hur mycket av gårdagen du antingen inte minns eller inte vill minnas.
