Mitt liv som Frida

När jag skrev inlägget om fasanen och dess tragiska öde insåg jag hur svårt jag har för att förstå att saker faktiskt förändras och till och med försvinner. Jag tänkte på och skrev om min gamla, härliga fasanmatande granne precis som om hon fortfarande bodde kvar i det vita trähuset jämte oss. Faktum är att hon dog för över tre år sedan. Det sitter inte längre en silverhårig, rynkig tant på grannaltanen och vinkar energiskt samtidigt som hon ropar "Vad snygg du har blivit!" när man kommer hem från jobbet (eller ja, skolan som det var på den tiden). Ingen går med pigga steg fram till staketet och äter plommon från våra träd eller kommenterar med glimten i ögat att vår julbelysning får vårt hus att se ut som en porrbutik.

Och när jag ändå är inne på ämnet: farfar är också borta. Det insåg jag nog inte på riktigt förrän i julas när vi firade första julen någonsin utan honom. Jag blundar för sanningen trots att vi var på sjukhuset och tog farväl, lade blommor på kistan, grät och tog farväl igen. Är det för att de här personerna alltid har funnits det är så svårt att förstå att de aldrig kommer tillbaka igen? Är det mitt undermedvetna som försöker skydda mig mot sorgen med en slöja av förnekelse?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag saknar dem. Ibland mer än jag någonsin visste om. Kanske för att det då och då slår mig att jag aldrig kommer kunna ropa åt Inga att hon inte ser ut att vara en dag äldre än 25 eller att farfar har slutat ringa om kvällarna för att höra så att allt är bra med oss. Förstår du hur lång tid aldrig är? Aldrig någonsin liksom. Jag blir tårögd av bara tanken.

Det här är det absolut första, skrivna hej då:t från min sida, med en liten förhoppning om att jag en gång för alla ska förstå vad som har hänt. Farfar och Inga, jag kommer alltid sakna er. Ett hörn av mitt hjärta finns till enbart för er. Vila i frid.