I'm lovin' it... fortfarande.
Jag kommer sakna allt det där interna som bara vi förstår, uttrycken och östgötskan. Jag glömmer aldrig de där kvällarna när det är noll och ingenting att göra och vi ligger dubbelvikna i kassalinjen, med skrattet klingandes långt utanför entrédörrarna, magmusklerna krampandens och trots det en ovilja att sluta. Jag vet inte hur jag klarar mig utan stämningen, att kunna säga vad man vill och ändå vara omtyckt, trots de märkliga blickarna.
Jag har gråtit över det här innan, första gången i torsdags och sedan lite då och då fram tills idag. Naturligtvis börjar tårarna rulla nerför mina kinder nu igen och sen jag sa hej då för sista gången i eftermiddags har jag gråit bara av tanken på att jag inte ska komma tillbaka nästa vecka. Jag vill inte att det ska ta slut, trots att jag vill börja mitt nya liv som student i Lund. Jag vill ha McMusic på kvällarna, jag vill läsa Expressens Dagens Garv högt varje morgon och jag vill framför allt inte lämna mina fantastiska jobbarkompisar som förgyllt min vardag under de senaste tre åren på ett sätt som jag faktiskt inte trodde var möjligt.
Jag visste att jag skulle sakna det, jag förstod att det inte skulle vara lätt att sluta, men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär hjärtslitande. Det hjälper inte att veta att det inte är hej då för alltid, att jag kommer tillbaka och att det kommer bli en helt makalöst bra tid i Lund. Jag vill inte sluta, jag vill bara inte.
Jag ska aldrig någonsin skaffa ett jobb igen där jag trivs såhär bra. Jag vill inte tvingas lämna allt det här en gång till.
Tack så mycket för all galenskap, tack för de tidiga morgnarna och sena kvällarna, tack för festerna, för glädjen och för allt ni är. Tack för att ni finns, era sjuka jävlar.
Keeping up.
För på tok lång tid sen förklarade jag hur tiden nästan stod stilla nu när jag ska ta ett stort steg framåt i livet, men klockan verkar gå mycket fortare än min hjärna hinner uppfatta. Jag känner inte paniken över att tiden går för fort medan jag sackar efter, men jag inser plötsligt att det har gått bra många fler dagar än jag trodde sen jag bloggade sist, exempelvis.
Jag vet inte riktigt hur jag känner just nu, rent tidsmässigt. Faktum är att en del hets har lagt sig, jag har kommit ifatt och sladdar inte längre långt bak i kalendern och undrar när sommaren tog slut. Istället njuter jag av de sista solstrålarna, i bikini på gräsmattan, pustar ut över att vara ledig en vecka innan skolan börjar och försöker komma över det faktum att jag inte kommer jobba på ett bra tag. Där är en sak till jag inte vet riktigt hur jag ska hantera. Jag blir så ledsen varje gång jag tänker på det.
Tillsvidare är det i alla fall helg, och även om en stor del av den spenderas på jobbet, i full fart med att säga hej då till alla och garantera att jag kommer komma tillbaka är det sjukt skönt. I morgon blir det 25-årsfest och galej. Plötsligt känns allt som vanligt igen. Jag gillar vanligt.
I min spåkula.
Till hösten blir det jobbstopp på McDonalds och flytt till Lund. Med ett stort steg ut i vida världen ger jag mig på att plugga beteendevetenskap i tre år. Jag hoppas verkligen att det är det här jag vill göra. Just nu känns det helt rätt. Frågan är bara hur jag ska klara dagarna utan alla sjuka, underbara och på tok för härliga Macky D-människor. Jag hoppas att beteendevetarna är lika knasiga, roliga och fantastiska. Jag ska hålla en extra tumme för just det.
Faktum är att tummar hålls lite hit och dit vad gäller mig just nu. Jag hoppas på en lägenhet, pluggmotivation och en hemlängtan som inte blir för stor. Som bekant är jag inte världens största beundrare av förändringar. Förhoppningsvis är det här ett undantag.
Jag är glad att Lund inte ligger för långt bort. Jag behöver mitt liv hemma med vännerna, hästarna, skratten, tårarna och den aldrig sinande glädjen. Som tur är finns det tåg, om livet skulle skava lite för mycket på annan ort. Jag tror ändå att det kommer gå bra, jag är sjukt sugen på att ta reda på om det stämmer.
I spåren igen.
När jag vaknade insåg jag att jag inte har bloggat på evigheter. Skäms på mig.
Något annat jag insåg i dag var att det här är min sista semesterdag. Jag kan helt enkelt inte fatta att jag har varit borta från jobbet i hela fyra veckor. Två av dem har i för sig spenderats nästan-utomlands på Hultsfred och helt utomlands på Sicilien (helt underbart, jag kommer lägga upp bilder på klarblått vatten och semesterfirande människor så fort jag har tid över).
Hur sjutton ska jag klara av att jobba? Jag vet ju inte ens hur dags jag börjar i morgon. Ge mig mer semester, en paraplydrink och en verklighetsflykt.
