Mitt liv som Frida

Då var sista dagen på McDonalds jobbad för ett tag framöver. Jag vet inte riktigt hur det ska gå utan det pommesstinkande bygget som stoltserar under det gula M:et. Hur ska jag klara mig utan hetsen, glädjen och de hysteriska skämten?

Jag kommer sakna allt det där interna som bara vi förstår, uttrycken och östgötskan. Jag glömmer aldrig de där kvällarna när det är noll och ingenting att göra och vi ligger dubbelvikna i kassalinjen, med skrattet klingandes långt utanför entrédörrarna, magmusklerna krampandens och trots det en ovilja att sluta. Jag vet inte hur jag klarar mig utan stämningen, att kunna säga vad man vill och ändå vara omtyckt, trots de märkliga blickarna.

Jag har gråtit över det här innan, första gången i torsdags och sedan lite då och då fram tills idag. Naturligtvis börjar tårarna rulla nerför mina kinder nu igen och sen jag sa hej då för sista gången i eftermiddags har jag gråit bara av tanken på att jag inte ska komma tillbaka nästa vecka. Jag vill inte att det ska ta slut, trots att jag vill börja mitt nya liv som student i Lund. Jag vill ha McMusic på kvällarna, jag vill läsa Expressens Dagens Garv högt varje morgon och jag vill framför allt inte lämna mina fantastiska jobbarkompisar som förgyllt min vardag under de senaste tre åren på ett sätt som jag faktiskt inte trodde var möjligt.

Jag visste att jag skulle sakna det, jag förstod att det inte skulle vara lätt att sluta, men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär hjärtslitande. Det hjälper inte att veta att det inte är hej då för alltid, att jag kommer tillbaka och att det kommer bli en helt makalöst bra tid i Lund. Jag vill inte sluta, jag vill bara inte.

Jag ska aldrig någonsin skaffa ett jobb igen där jag trivs såhär bra. Jag vill inte tvingas lämna allt det här en gång till.
Tack så mycket för all galenskap, tack för de tidiga morgnarna och sena kvällarna, tack för festerna, för glädjen och för allt ni är. Tack för att ni finns, era sjuka jävlar.