Alldeles strålande.
Hur är då känslorna såhär efter julafton? Lite vemod, lite trötthet och lite lättnad. Lite av varje. Vi går mot ljusare tider, och ett nytt fantastiskt år. Det känns bra. Det är ett helt år till nästa julafton, tyvärr.
En annan silverkant är att jag ska jobba några dagar nu, och det ska bli så himla roligt att träffa alla. Karlshamn, jag saknar sönder mig efter er ibland.
Som ett vykort.
Jag tror att det kommer bli en alldeles perfekt julafton. Doften av glögg och julgran, glimmande glitter och för en gångs skull gnistrande snö. Det är så att man tappar andan.
Jag tycker inte bara om julen, jag fullkomligt avgudar den. Träffa släkten, kravlösa skratt och förväntansfullt julklappsutdelande. Alla borde få ha en så fantastisk jul som jag har varje år. Det hade inte funnits en enda julhatare kvar. Jag lovar.
Klockan är över tolv nu, tomten har påbörjat sin resa för att hinna få ut alla julklappar i tid. För mig finns det bara en sak att säga: God jul.
God jul.
Pet i sidan, big time.
Ungefär en minut efter att jag hade somnat ringde mitt finfina mobilalarm för att berätta att det är minsann hög tid att stiga upp. Vet ni hur mörkt det är vid halv sju på morgonen? Jag hoppas inte det, jag är nämligen smärtsamt medveten om det.
När jag väl skulle ge mig ut i snön till busshållsplatsen kunde jag självklart inte hitta mina nycklar. En liten strimma hopp tändes när jag insåg att de nog låg i den redan nerpackade träningsjackan. Sagt och gjort. Stressigt uppsliten packning och inga nycklar rikare höll jag på att ge upp. Till slut hittade jag dem i träningsväskan, som jag för övrigt inte har använt på ett par veckor. Rätt tänkt där.
Så nycklarna i handen, stressstressstress nerför trapporna och mot bussen. Naturligtvis var 7:25 den enda bussen i Lund som någonsin kommit i tid, så där stod den på hållplatsen och lät alla morgonpigga as kliva på. Min idérika hjärna beordrade genast benen till språngmarsch och innan jag ens hade fattat att jag hunnit börja springa låg jag på marken istället. Dessvärre har jag inte programmerat in kommandorullningar, och fick helt enkelt offra höger knä. Med blod rinnandes från knä och hand kom jag till slut på bussen. Om chauffören inte hade väntat på mig hade jag nog lagt mig framför nästa.
Till på köpet lyckades jag skrapa sönder mina nya Acnejeans. Knät har fortfarande inte slutat blöda. Det ser ut som att någon har ätit på det, och det är ungefär så det känns också.
Som tur är finns det snö, busridning, jobbarkompisar och glögg som får det där överjävliga att blekna lite. Tack. Ni är guld.
Sorgblandad glädje.
Den här julen är det dessvärre någon som saknas. Andra julen utan farfar och återigen blir det så obehagligt påtagligt att någon man alltid haft där faktiskt är borta. Jag tror inte att den sortens saknad någonsin helt försvinner. Som tur är lär man sig efterhand att leva med den.
Det har för övrigt snöat. Massor. I Lund är det minst 20 cm gnistrande vitt och hemma är det ännu mer. Det är så fantastiskt underbart att jag inte kan förstå att det är sant. Jag kan inte ens minnas sist det var såhär mycket snö på julen. Det här året fick vädergudarna min beställning i tid.
Jag känner på mig att det blir en bra vinter, och om den är hälften så fantastisk som hösten har varit är jag mer än nöjd.
Utbildning och snö i ögonen.
Snacka om att det börjar bli allvar med vår programförening BiL (beteendevetare i Lund)! I dag blev det lunch med Elin från Akademikerförbundet SSR och sedan en halvdag med utbildning och negerbollar. Äntligen är vi på gång på riktigt, och har fått bättre koll på vad vi har att jobba med efter nyår. Det är en hel del, kan jag lova redan nu. Som tur är är det roligt också. Vi i styrelsen är ett skönt gäng.
Det snöade ordentligt när jag var på väg hem från stan i dag. Wii, riktigt riktig snö. Det kanske kommer bli en vit Skånevinter trots allt. Jag ska hålla mina tummar så hårt att de vitnar.
Silverkant.
Med extra mycket glitter i ögonskuggan och lite blankare klänning än vanligt var det igår dags för sittning med glitter och glamour-tema. Det är inte klokt vilken fantastiskt vacker klass man går i. Som en liten avrundning av den här terminen, ett tack så länge och gud vad vi gillar varandra intog vi Helsingkronas julbord på absolut bästa humör, precis som alltid när det är blivande beteendevetare i farten.
Utan oss hade dansgolvet varit i princip tomt, med undantag från tomten och killen som försökte hooka med precis vem som helst. När det för en gångs skull är bra musik ute och med massor av space att ta ut movsen på är succén ett faktum.
Som vanligt avslutades kvällen på Burger King där vi slickade på enkronor och konstaterade att vi har munnar. Eller, hur var det nu igen?
Tack i alla fall. Tack för att ni är världens bästa klasskompisar och för att ni gör mig så oändligt glad.
Pepparkaka.
Det är snart jul helt enkelt, och det är så mysigt, ulligt varmt att man knappt kan greppa det. Hyacinter och amaryllis trängs med doften av apelsin och kanel. Det enda som egentligen saknas är en meter snö, men det är faktiskt ingen brådska. Jag är så uppfylld av jullängtan att jag nog hade imploderat vid bara åsynen av en snöflinga.
Snart blir det, som en alldeles underbar liten julbonus, hemresa och dags för firande med släkt och vänner, precis som det ska vara. Jag längtar faktiskt hem nu igen, det drabbar ju som bekant mig då och då. Det svåraste med att ha två hem är att man ständigt saknar det ena. Vi ses snart, hemma!
I vintertid.
Officiellt är hösten över. Bladet på kalendern har bytts ut till december, träden har fällt sina allra sista löv och julskyltningen är i full gång. Väldigt sällan är vädergudarna lika överens med almanackan som de är i år. Första december och klockan slår minusgrader. Krispig, vit kyla, utan höstens fuktighet, utan den tidiga vårens hopp om värme. Slutet på skymningen är sådär mörkt, mörkt lila och man får känslan av att det aldrig kommer bli ljust igen.
Trots att jag är en sån sommardyrkande människa egentligen älskar jag det här. Årstidsförändringen och andedräkten som blir vit, kylan som biter i öronen och vägrar släppa taget och hur allt verkar vara gjort av kristall.
Hela mitt inre värms upp av julkänslor, saffran och doften av glögg. Trots att det inte har kommit någon mer snö ännu och trots att jag missade första avsnittet av julkalendern vet jag att det kommer bli en fantastisk vinter. Jag kan inte lova att jag inte kommer vara förbenat trött på allt jävla mörker om någon månad, men jag tänker vänta lite med klagomålen. Just nu njuter jag för mycket av kylan för att märka hur irriterande den egentligen är.
Det sorgligaste jag vet.
Känner du ibland det där hugget i hjärtat? En svidande smärta, lika plötslig som sommarregn, men så mycket mer ihållande och hjärtslitande. Den sköra, känsliga egenskapen medlidande som triggas av tragiska händelser och får ögonen att vattnas, hjärtat att krampa till och inandningen att förvandlas till flämtningar.
Det är berättelserna om sommarkatten som fick stanna kvar på Öland när familjen åkte tillbaka till stan, den lilla kattungen som sedan frös ihjäl i början av december, den ensamstående mamman som tar på sin son ett par för små regnbyxor och tänker 'det går bra ändå, det måste det göra' och den äldre mannen som hoppar på bussen med sin käpp vid sjukhuset och snubblar till för att han inte hinner sätta sig innan det måste stressas vidare till nästa hållplats.
Det handlar om kassörskan på ICA som ler mot alla, men som aldrig får ett leende tillbaka, det är tonårstjejen som sitter på rälsen och väntar på tågen av den enkla anledningen att det inte finns en enda strimma ljus kvar i hennes liv och det är pappan som vaknar med rödsprängda ögon och bultande huvudvärk och inte ens inser att han har missat sin dotters skolavslutning - igen.
Det är familjen där de förut var fyra, men nu bara är tre, det är hunden som står bunden i löplina året runt och som ingen klappar längre och det är killen som hört det så många gånger att han själv tror att han är för ful, för fet och för dum i huvudet för att förtjäna att ha en enda vän.
Det är tanten som hamnat på ålderdomshem och som ingen besöker, föräldrarna, vännerna och släktingarna till den unga killen som försvinner spårlöst och den lilla killen som gråter för att han har tappat bort sin mamma.
Det är tjejen som ingen ringer, killen som alltid blir vald sist på skolgympan och de som firar jul alldeles ensamma.
Det handlar om han som alla pratar om, men ingen pratar med, hon som så gärna vill vara någon annan att hon glömmer bort vem hon är och de som dör i tysthet utan att någon fäller en enda tår...
