Mitt liv som Frida

Officiellt är hösten över. Bladet på kalendern har bytts ut till december, träden har fällt sina allra sista löv och julskyltningen är i full gång. Väldigt sällan är vädergudarna lika överens med almanackan som de är i år. Första december och klockan slår minusgrader. Krispig, vit kyla, utan höstens fuktighet, utan den tidiga vårens hopp om värme. Slutet på skymningen är sådär mörkt, mörkt lila och man får känslan av att det aldrig kommer bli ljust igen.

Trots att jag är en sån sommardyrkande människa egentligen älskar jag det här. Årstidsförändringen och andedräkten som blir vit, kylan som biter i öronen och vägrar släppa taget och hur allt verkar vara gjort av kristall.

Hela mitt inre värms upp av julkänslor, saffran och doften av glögg. Trots att det inte har kommit någon mer snö ännu och trots att jag missade första avsnittet av julkalendern vet jag att det kommer bli en fantastisk vinter. Jag kan inte lova att jag inte kommer vara förbenat trött på allt jävla mörker om någon månad, men jag tänker vänta lite med klagomålen. Just nu njuter jag för mycket av kylan för att märka hur irriterande den egentligen är.