Att bara vara tvungen.
Det kliar i fingrarna. Du vet att du inte borde, men hela kroppen ropar att du måste. Du kan inte låta bli, hur gärna du än vill. Du försöker uppehålla tankarna med något annat, men det går inte. De smiter hela tiden undan, helt omöjliga att få tag på, och halare än ålar. Du försöker intala dig själv att du inte måste, du vet att du har gjort det och det behöver inte kontrolleras. Du har minnet i någorlunda behåll, och du kommer ihåg att allt är i sin ordning. Du lägger dig till rätta under täcket, blundar, men varenda liten nerv i hela kroppen vibrerar och tillåter inte att du somnar ifrån det. Till slut kan du ändå inte stå emot, så du flyger upp fortare än blixten och sliter tag i mobilen. Med vana fingrar knappar du fram alarmet och mycket riktigt. Du har satt det på rätt tid. Du kommer vakna när du ska och all oro försvinner lika fort som den kom.
Tvångstankar.
Jag vet att jag inte är ensam. Faktum är att jag tror att alla har något de känner att de absolut måste och definitivt inte kan låta bli att göra. I mitt fall går mina tvång och mina rädslor hand i hand. Jag är rädd att jag ska komma för sent, jag måste kolla så att dörren är låst så att inga oinbjudna monster eller oönskade vampyrer ska ta sig in, jag känner ett behov av att torka av 'offentliga' bestick, på restauranger exempelvis, och det är naturligtvis sammankopplat med min ibland överdrivna bacillskräck.
Jag tror att jag hade kunnat utveckla extrema tvångsbeteenden om jag bara hade låtit mig göra det. Ibland får jag påminna mig själv om att skärpa mig och ta mig samman. Som tur är har jag så pass stor sinnesnärvaro att jag själv inser när det är på väg att gå över gränsen. Ännu än gång är jag på rätt sida av den hårfina gränsen som skiljer vanliga människor från psykopater. Jag hoppas verkligen att jag inte faller över.
Säsongsbyte.
I går var det som bekant den beryktade fettisdagen. Svenska folket bakade släta bullar, vispade grädde och bredde ut mandelmassa så det stod härliga till. Jag gillar inte semlor överhuvudtaget (åt en för säkert tio år sedan och lovade mig själv att aldrig göra om det). De är helt enkelt vedervärdiga. Om något semmelfientligt parti bildas inför nästa val kan de räkna med min röst.
Och förresten, vad är grejen med säsongsgrejor som inte kommer i rätt säsong? Semlorna kommer till caféer och butiker redan på sommaren, vårkollektionen kommer ett år för tidigt och kvällstidningen dimper ner i brevlådan långt innan man ens släpat sig ur sängen. Varför har vi en fettisdag? Varför kallas det kvällstidning? Vem var den första att gå över gränsen och äta en semla i november? Vems blod ska flyta på grund av den här extrema säsongsförskjutningen?
Och förresten, vad är grejen med säsongsgrejor som inte kommer i rätt säsong? Semlorna kommer till caféer och butiker redan på sommaren, vårkollektionen kommer ett år för tidigt och kvällstidningen dimper ner i brevlådan långt innan man ens släpat sig ur sängen. Varför har vi en fettisdag? Varför kallas det kvällstidning? Vem var den första att gå över gränsen och äta en semla i november? Vems blod ska flyta på grund av den här extrema säsongsförskjutningen?
Vårkänslor så det skriker om det.
I dag kom jag på varför jag fullkomligt älskar våren, även om sommaren är min favoritårstid egentligen. Jag var ute och red en sväng i skogen på vilddjuret i eftermiddags och allt var så fantastiskt vackert. Solen sken från en klarblå himmel och det var alldeles vindstilla med luft som fylldes av fågelkvitter. Snön har fortfarande inte smält bort helt utan ligger kvar och gnistrar i solskenet. Hästen frustar och är lika glad som jag att det inte är lika isande kallt längre. Ett tag ville jag göra precis som Ronja Rövardotter och skrika in våren, men jag lade band på mig själv. Man vet aldrig vem som lurar bakom nästa kurva.
Det har sammanfattningsvis varit en helt perfekt vårdag. En ännu större längtan efter sommar har väckts i mig, och jag ser ljuset i vintertunneln. Dessvärre hann jag inte njuta så mycket av dagen som jag egentligen ville. Det redan omnämnda djuret valde nämligen att lämna uppförandet på gårdsplanen och istället bete sig som en komplett galning. Tydligen är det inte bara jag som fått vårkänslor injicerade i på tok för hög dos.
Det har sammanfattningsvis varit en helt perfekt vårdag. En ännu större längtan efter sommar har väckts i mig, och jag ser ljuset i vintertunneln. Dessvärre hann jag inte njuta så mycket av dagen som jag egentligen ville. Det redan omnämnda djuret valde nämligen att lämna uppförandet på gårdsplanen och istället bete sig som en komplett galning. Tydligen är det inte bara jag som fått vårkänslor injicerade i på tok för hög dos.
Matkunskap.
Vad är grejen med folk som envisas med att vara med i tidningarna landet över och visa upp sina matfynd? En fisk bland räkorna, en bit ål i makrillen och det ena med det tredje. Gravt deprimerade sitter de runt köksbordet med utbölingen i handen, mungiporna i golvet och håret flottigt av jag vet inte vad. (Varför se de alltid så förbannat tagiska ut också? Du är med på bild i tidningen, duscha, byt kläder och ryck upp dig!) Plågsamt berättar de för reportern om hur de komplett och totalt tappat matlusten sen de hittade 'det här fullkomligt vedervärdiga bland maten'.
I nästa andetag berättar de förstås att de egentligen inte är speciellt upprörda, men de kommer aldrig kunna äta räkor/majs/fläskfärs igen efter den tragiska och chockerande upplevelsen. De är förstås glada att de upptäckte det i grevens tid innan de råkat tillaga det, och den enda, den absolut enda, anledningen till att de drar igång en landsomfattande tidningsartikelserie om det här är förstås att de inte vill att någon annan ska råka ut för samma sak.
Släng er i väggen. Det enda ni vill ha är uppmärksamhet, medlidande, ersättning och fifteen minutes of fame. Varför kan de inte bara slå sig ner runt Melodifestivalen, käka chips och bete sig som normala svenskar?
Dessutom är det aldrig en tumme, snopp eller underarm de hittar, utan alltid en räka, en bläckfiskarm eller en träbit. Aldrig något exotiskt, aldrig något speciellt häpnadsväckande eller ens äckligt, när man tänker på det. Och för att sätta det i perspektiv till verkligheten: Det finns folk som svälter också.
I nästa andetag berättar de förstås att de egentligen inte är speciellt upprörda, men de kommer aldrig kunna äta räkor/majs/fläskfärs igen efter den tragiska och chockerande upplevelsen. De är förstås glada att de upptäckte det i grevens tid innan de råkat tillaga det, och den enda, den absolut enda, anledningen till att de drar igång en landsomfattande tidningsartikelserie om det här är förstås att de inte vill att någon annan ska råka ut för samma sak.
Släng er i väggen. Det enda ni vill ha är uppmärksamhet, medlidande, ersättning och fifteen minutes of fame. Varför kan de inte bara slå sig ner runt Melodifestivalen, käka chips och bete sig som normala svenskar?
Dessutom är det aldrig en tumme, snopp eller underarm de hittar, utan alltid en räka, en bläckfiskarm eller en träbit. Aldrig något exotiskt, aldrig något speciellt häpnadsväckande eller ens äckligt, när man tänker på det. Och för att sätta det i perspektiv till verkligheten: Det finns folk som svälter också.
Förklarande och funderande.
Jag har tidigare klagat på folks beteende på uteställen och undrat vad exakt det är som försvinner från dem när alkoholen går in. Efter utgången i går kvarstår samma frågor, inte ett enda frågetecken har rätats ut, men det har däremot uppkommit några nya som mer rör mig och min innersta krets.
Vi lade märke till en av alkoholens baksidor i spiknyktert tillstånd, på väg till förfesten, när vi insåg att vi inte kunde minnas vilket hyreshus förfesthållaren bor i. Jag trodde att det var nummer 16, Jossan chansade på 12. Det var 8B. Ännu mer anmärkningsvärt var att när vi väl var på väg upp (jag gick sist och hade inget med missförståndet att göra) ringde Anna på en dörr i trapphuset, och ropade plötsligt 'nej fan, vi är inte högst upp, det är en trappa till!'. På dörren till lägenheten där hon ringde stod det Rune. Jag känner ingen Rune.
Vi borde ha misstänkt att vår förvirrning inte skulle bli mindre när alkolholen också började göra sitt till. Efter några hysteriskt skrattframkallande diskussioner om skiboard, ljus och gynekologer bar det iväg till stan, och Anna bad mig ta upp hennes leg som låg i min väska. Hon fick sitt Visakort och min förklaring till det hela var att det stod hennes namn på det också. Kortslutning.
Förutom det klarade vi oss ganska bra och hade helt galet roligt ute. Vi slapp undan kravaller och såg helt enkelt till att ha en riktig toppenkväll (fast vi undrar fortfarande vad det är för fel på killar som absolut inte kan förstå pikar). Tack tjejer, hoppas helt klart på en repris om inte allför många helger.
Och förresten. En brud tog mig på brösten. Ett fenomen jag absolut inte kan förklara.
So long, så länge!
Vi lade märke till en av alkoholens baksidor i spiknyktert tillstånd, på väg till förfesten, när vi insåg att vi inte kunde minnas vilket hyreshus förfesthållaren bor i. Jag trodde att det var nummer 16, Jossan chansade på 12. Det var 8B. Ännu mer anmärkningsvärt var att när vi väl var på väg upp (jag gick sist och hade inget med missförståndet att göra) ringde Anna på en dörr i trapphuset, och ropade plötsligt 'nej fan, vi är inte högst upp, det är en trappa till!'. På dörren till lägenheten där hon ringde stod det Rune. Jag känner ingen Rune.
Vi borde ha misstänkt att vår förvirrning inte skulle bli mindre när alkolholen också började göra sitt till. Efter några hysteriskt skrattframkallande diskussioner om skiboard, ljus och gynekologer bar det iväg till stan, och Anna bad mig ta upp hennes leg som låg i min väska. Hon fick sitt Visakort och min förklaring till det hela var att det stod hennes namn på det också. Kortslutning.
Förutom det klarade vi oss ganska bra och hade helt galet roligt ute. Vi slapp undan kravaller och såg helt enkelt till att ha en riktig toppenkväll (fast vi undrar fortfarande vad det är för fel på killar som absolut inte kan förstå pikar). Tack tjejer, hoppas helt klart på en repris om inte allför många helger.
Och förresten. En brud tog mig på brösten. Ett fenomen jag absolut inte kan förklara.
So long, så länge!
På höga klackar bland rosa moln.
Äntligen är det ordning och reda med sömnen igen! Jag hoppade högt av lycka i morse när jag för första gången på tre veckor vaknade utvilad utan en puls på 200 och en av tårar fuktig kudde. Jag håller alla tummar för att det här verkligen är slutet på mardrömspersioden för den här gången, och jag tror faktiskt att det är så. Det är banne mig på tiden. Jag räknar med att jag alldeles strax har återhämtat mig från det här och återigen är mitt gamla vanliga jag.
Som extra silverkant är jag ledig hela helgen, och det ska givetsvis firas med utgång och allmänt svirande med tjejerna ikväll. Nu när alla monster är bortjagade ska jag njuta lite extra av permissionen och kvällens fantastiska umgänge. Kan det bli bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det.
Som extra silverkant är jag ledig hela helgen, och det ska givetsvis firas med utgång och allmänt svirande med tjejerna ikväll. Nu när alla monster är bortjagade ska jag njuta lite extra av permissionen och kvällens fantastiska umgänge. Kan det bli bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det.
Spontaniteten vi växte ifrån.
Varför måste allting vara så himla omständigt alltid? Hille och jag kom fram till att man saknar att bara helt spontant träffas utan att det är konstigare än så. När man var liten och det ens största bekymmer var att Barbiedockan hade tappat ett ben bestämde man först att man skulle ses, och sen vad man skulle hitta på när man väl hade kommit så långt. Nuförtiden, när man ändå har blivit någorlunda vuxen, gör man tvärtom. För att överhuvudtaget träffas måste man ha en anledning, och vilken anledning som helst duger förstås inte. Fest, utgång, fika, bio. Sen när är det faktum att man bara vill träffas och njuta av varandras sällskap inte en godtagbar anledning?
Man pratar alltid om att man ska bevara barnet inom sig. Innebär det helt enkelt inte alls att man ska våga vara barnslig, hoppa i vattenpölar och ta dagarna som en lek utan att man bara ska ta vara på den spontantiet man en gång tog för given? Är det bara jag som ibland tycker att man växer upp alldeles för fort och inte riktigt hinner inse att allt förändras?
Tack och lov behöver man ingen anledning till att träffa de där riktigt gamla, goda vännerna. Man bara träffas för träffandets skull, för att man blir så glad av deras närvaro och för att man, oavsett hur ofta man ses, ändå tycker att det är för sällan. De där vännerna vars sällskap gör att man skrattar munnen av sig och som man kan sitta helt tyst med utan att börja skruva nervöst på sig. De där som skickar ett sms och får en att börja storgråta av uppriktig saknad. De som färgar den grå himlen blå.
Man pratar alltid om att man ska bevara barnet inom sig. Innebär det helt enkelt inte alls att man ska våga vara barnslig, hoppa i vattenpölar och ta dagarna som en lek utan att man bara ska ta vara på den spontantiet man en gång tog för given? Är det bara jag som ibland tycker att man växer upp alldeles för fort och inte riktigt hinner inse att allt förändras?
Tack och lov behöver man ingen anledning till att träffa de där riktigt gamla, goda vännerna. Man bara träffas för träffandets skull, för att man blir så glad av deras närvaro och för att man, oavsett hur ofta man ses, ändå tycker att det är för sällan. De där vännerna vars sällskap gör att man skrattar munnen av sig och som man kan sitta helt tyst med utan att börja skruva nervöst på sig. De där som skickar ett sms och får en att börja storgråta av uppriktig saknad. De som färgar den grå himlen blå.
Med motivation under noll.
Just nu är jag så fruktansvärt trött på att känna att tiden inte räcker till längre. Hur jag än vänder och vrider, trixar och knåpar med tider, dagar och måsten hinner jag helt enkelt inte med allt jag vill. Faktum är att det är så längesen jag träffade mina favorittjejer att jag inte ens kommer ihåg när det var. Jobbet känns motigt och tråkigt, förkylningen drar mig ännu djupare ner i sömnlösträsket.
Givetvis har jag inte helt gett upp hoppet om livet, något sådant skulle jag aldrig få för mig. På plussidan finns saker som en ledig helg, utgång med tjejerna på lördag och de aldrig sinande gapskratten på arbetstid som får en att glömma bort hur trött man är på allt emellanåt. Egentligen är nog inte allt så himla hopplöst, man kan ju inte få allt, även om det ibland är precis vad jag önskar mig. Om det är försvårt att ordna och jag bara skulle få exempelvis tre önskningar just nu hade jag nog valt John Blund, ett ton nässdukar och en solsemester. Någon som har lust att hänga på?
Givetvis har jag inte helt gett upp hoppet om livet, något sådant skulle jag aldrig få för mig. På plussidan finns saker som en ledig helg, utgång med tjejerna på lördag och de aldrig sinande gapskratten på arbetstid som får en att glömma bort hur trött man är på allt emellanåt. Egentligen är nog inte allt så himla hopplöst, man kan ju inte få allt, även om det ibland är precis vad jag önskar mig. Om det är försvårt att ordna och jag bara skulle få exempelvis tre önskningar just nu hade jag nog valt John Blund, ett ton nässdukar och en solsemester. Någon som har lust att hänga på?
Frigiven.
Jag har spenderat de senaste fyra dagarna innanför lås och bom. Med hamburgare och pommes som enda sällskap har jag ensam skakat galler, försökt hitta en flyktväg och envist petat i väggarna med diverse verktyg. Oändligt länge har friheten känts som en myt, en gammal sägen som bara finns till för att locka fram vårt hopp för att sedan sänka det lika fort igen.
Vem som helst hade blivit galen efter fyra dagar med vatten och bröd, korta promenader i rastgården (även känt som personalrummet) och inte så mycket som en skymt av solen, men jag tror att jag har lyckats hålla förståndet i någorlunda behåll. Eller åtminstone i ursprungligt behåll.
I dag fick jag äntligen ta ett stort steg utanför dörrarna, upprymd av insikten att jag inte behöver återvända förrän om ett par dagar. En kort tid som känns som en evighet. Med lättnaden sköljandes över mig likt tsunamin och med fjäderlätta, men ändå så trötta, steg skuttade jag ut från fängelset. Vetskapen om en ledig dag var bättre än att vinna på Lotto med joker, ordet ledig klingade så högt i huvudet att tankarna på sömnproblem, förkylning och annat elände genast tappade all kraft. Vissa gånger räcker det med så lite för att man inte ska önska sig något annat.
Fast för det mesta gillar jag mitt jobb. Vi ses på tisdag.
Vem som helst hade blivit galen efter fyra dagar med vatten och bröd, korta promenader i rastgården (även känt som personalrummet) och inte så mycket som en skymt av solen, men jag tror att jag har lyckats hålla förståndet i någorlunda behåll. Eller åtminstone i ursprungligt behåll.
I dag fick jag äntligen ta ett stort steg utanför dörrarna, upprymd av insikten att jag inte behöver återvända förrän om ett par dagar. En kort tid som känns som en evighet. Med lättnaden sköljandes över mig likt tsunamin och med fjäderlätta, men ändå så trötta, steg skuttade jag ut från fängelset. Vetskapen om en ledig dag var bättre än att vinna på Lotto med joker, ordet ledig klingade så högt i huvudet att tankarna på sömnproblem, förkylning och annat elände genast tappade all kraft. Vissa gånger räcker det med så lite för att man inte ska önska sig något annat.
Fast för det mesta gillar jag mitt jobb. Vi ses på tisdag.
Elände i kvadrat.
Min början till förkylning har inte gett upp och insett att jag inte förtjänar det här, utan istället valt att bli lite värre. Eländes elände. Nu är jag inte bara förkyld med hosta som ovälkommet bihang. Jag har dessutom skaffat mig lock för öronen och blivit lagom seg i kolan. Jag vet visserligen inte om det där sista har något med den ihållande sömnbristen att göra.
Jag har även upptäckt att jag har gått ungefär 15 år tillbaka i utvecklingen vad gäller läsförståelse. Jag förstår inte sammanhang när jag läser, kan inte tyda komplicerade ord och måste läsa om samma sidor flera gånger för att förstå vad jag precis läste. I vanliga fall är jag allt annat än dyslektiker. Mitt minne har blivit sämre än vanligt. Jag glömmer bort vad jag var på väg att göra, vad jag har gjort, vilken låt jag precis lyssnade på och var jag lägger viktiga saker som bilnycklar, jobbkläder och förståndet.
Just nu är jag så trött på allt att jag bara vill krypa ihop i fosterställning, gråta och vänta tills det går över. Dessvärre verkar det inte vara så lätt att bli av med det här. Jäkla förkylning. Och helvetes jävla sömnproblem, för att tala klarspråk.
I need some sleep
I'd tried counting sheep
But there's one I always miss
Jag har även upptäckt att jag har gått ungefär 15 år tillbaka i utvecklingen vad gäller läsförståelse. Jag förstår inte sammanhang när jag läser, kan inte tyda komplicerade ord och måste läsa om samma sidor flera gånger för att förstå vad jag precis läste. I vanliga fall är jag allt annat än dyslektiker. Mitt minne har blivit sämre än vanligt. Jag glömmer bort vad jag var på väg att göra, vad jag har gjort, vilken låt jag precis lyssnade på och var jag lägger viktiga saker som bilnycklar, jobbkläder och förståndet.
Just nu är jag så trött på allt att jag bara vill krypa ihop i fosterställning, gråta och vänta tills det går över. Dessvärre verkar det inte vara så lätt att bli av med det här. Jäkla förkylning. Och helvetes jävla sömnproblem, för att tala klarspråk.
I need some sleep
I'd tried counting sheep
But there's one I always miss
Förkylt.
Jag trodde att jag skulle klara mig undan det senaste svepet av förkylningar som dragit in över landet. Dessvärre verkar det vara sjukdom på gång i kroppen. Fryser och är trött, hostar och har ont i halsen. Jag hade tänkt kurera med en karta Ipren och lite extra sömn, men jag har fortfarande inte fått någon ordning på sovandet, så de planerna gick i stöpet.
Pappa gömde sig under en filt med sin förkylning senast igår. Jag frågade om han låg på dödsbädden. Han svarade med ett gnyende och ett 'jag tror inte att ni förstår hur ont i halsen jag har'. Jag stängde dörren mellan köket och det nersmittade tv-rummet där han tillfälligt förvarades. Jag ville helst inte sprida smittan till resten av huset.
Som tur är tillfrisknade farsan innan liemannen hann ta med honom från förkylningstider till dödsriket och förhoppningen är att även jag kommer göra det. Jag hoppas bara att det går över innan det hinner bryta ut. Jag orkar inte vara sjuk. Och jag hinner inte heller, vad det beträffar.
Pappa gömde sig under en filt med sin förkylning senast igår. Jag frågade om han låg på dödsbädden. Han svarade med ett gnyende och ett 'jag tror inte att ni förstår hur ont i halsen jag har'. Jag stängde dörren mellan köket och det nersmittade tv-rummet där han tillfälligt förvarades. Jag ville helst inte sprida smittan till resten av huset.
Som tur är tillfrisknade farsan innan liemannen hann ta med honom från förkylningstider till dödsriket och förhoppningen är att även jag kommer göra det. Jag hoppas bara att det går över innan det hinner bryta ut. Jag orkar inte vara sjuk. Och jag hinner inte heller, vad det beträffar.
Frustration med stort F.
Det har varit ovanligt hög stormstyrka i min rosa tuggummibubbla den här veckan. Jag har känt mig så enormt frustrerad över en hel del den senaste tiden. Förändringar på jobbet som jag inte kan göra något åt utan bara måste försöka vänja mig vid, mardrömmar varje natt, att hästen jag rider åt en kompis har hamnat i någon trotsålder och beter sig som en störig tvååring, punktering på bilen för andra onsdagen i rad, ett avmagnetiserat Visakort och dessutom att behöva jobba en extra stängningshelg är några exempel.
Jag hoppas och tror att det mesta kommer kännas lite bättre så fort det blir ordning med sömnen igen. Nu är det så illa att jag låter bli att somna för att jag inte orkar drömma. Jag är så fruktansvärt trött på att ha mardrömmar när det inte finns någon anledning till det, jag mår ju bra! Helt obefogat vaknar jag kallsvettig med tårarna okontrollerat rinnande nerför kinderna.
Dessvärre går min irritation ut över de som är närmast runt omkring mig. Morsan som försöker vara positiv och hjälpa mig, men bara får ännu mer ilska tillbaka, pappa som ställer upp och hämtar mig när bilen gett upp och lånar ut sitt bankkort när mitt eget är oanvändbart, men inte ens kan få ett uppriktigt 'tack för hjälpen'. Förlåt, jag ska bättra mig.
Som tur är finns det så klart något positivt med det här också. Chansen att nästa vecka skulle bli ännu sämre är minimal. Förhoppningsvis blir det ordning på jobbet, sömnen och hästen. För att fira att den här påfrestande veckan äntligen är över ska jag göra en kopp varm choklad, krypa upp i soffan med en filt om mig och spränga mig själv i luften.
Jag hoppas och tror att det mesta kommer kännas lite bättre så fort det blir ordning med sömnen igen. Nu är det så illa att jag låter bli att somna för att jag inte orkar drömma. Jag är så fruktansvärt trött på att ha mardrömmar när det inte finns någon anledning till det, jag mår ju bra! Helt obefogat vaknar jag kallsvettig med tårarna okontrollerat rinnande nerför kinderna.
Dessvärre går min irritation ut över de som är närmast runt omkring mig. Morsan som försöker vara positiv och hjälpa mig, men bara får ännu mer ilska tillbaka, pappa som ställer upp och hämtar mig när bilen gett upp och lånar ut sitt bankkort när mitt eget är oanvändbart, men inte ens kan få ett uppriktigt 'tack för hjälpen'. Förlåt, jag ska bättra mig.
Som tur är finns det så klart något positivt med det här också. Chansen att nästa vecka skulle bli ännu sämre är minimal. Förhoppningsvis blir det ordning på jobbet, sömnen och hästen. För att fira att den här påfrestande veckan äntligen är över ska jag göra en kopp varm choklad, krypa upp i soffan med en filt om mig och spränga mig själv i luften.
Lärorikt.
Välkommen till ett väldigt internt inlägg!
Jag funderade lite på vad jag har lärt mig under de här lite mer än två åren jag har jobbat på McDonalds. Förutom att jag har träffat några av världens härligaste människor (och även några av de minst härliga) har jag dessutom kommit underfund med en hel del annat.
Om man råkar göra fel är man idiot, amatör (annatör om man heter Anna), hopplös, långsam eller liiite dum i huvudet och om man inte förstår någonting har man ost i huvudet eller vakuum mellan öronen. När man inte hör har man knäck i lurarna eller cashewnötter i öronen. Faktum är att jag själv har varit med och myntat en del av de här uttrycken och för att kunna släta över våra egna misstag har vi infört det ultimata uttrycket: 'om det var det sämsta är det ändå jävligt bra', när någon annan gör fel drar vi istället till med 'gör om, gör rätt och gör aldrig fel igen'.
Jag har också insett att mina vanligaste jobbarkompisar är Ingen och Någon. Det är alltid de som har slarvat bort grejor, märkt upp fel, lagt saker där de inte ska vara och helt struntat i de rutiner vi ska följa.
Vi har exprimenterat med hur mycket kolasås man kan dricka, hurvida papper är magnetiskt, hur många brickor man kan bära utan att tappa dem (och hur många man kan bära och tappa dem), vem som går flest steg på en vecka och förstås hur många interna skämt man kan skaffa sig med hjälp av kända, svenska komiker.
Vi har skrattat hysteriskt åt kräm, att pröva, 'var det en båt?', språkliga missförstånd från engelska till svenska och tillbaka, 'oh, paj!', paprika, elefanter och trafik, teletubbies och förstås alla gäster som man egentligen bara vill gråta åt. När man står där dubbelvikt av skrattanfall och varken vill eller kan sluta förstår man varför man fortfarande jobbar kvar, trots att man så många gånger bestämt sig för att göra något annat. Det är helt enkelt inte lätt att hoppa av McDonaldsskeppet innan det senaste skrattet har klingat ut.
Jag funderade lite på vad jag har lärt mig under de här lite mer än två åren jag har jobbat på McDonalds. Förutom att jag har träffat några av världens härligaste människor (och även några av de minst härliga) har jag dessutom kommit underfund med en hel del annat.
Om man råkar göra fel är man idiot, amatör (annatör om man heter Anna), hopplös, långsam eller liiite dum i huvudet och om man inte förstår någonting har man ost i huvudet eller vakuum mellan öronen. När man inte hör har man knäck i lurarna eller cashewnötter i öronen. Faktum är att jag själv har varit med och myntat en del av de här uttrycken och för att kunna släta över våra egna misstag har vi infört det ultimata uttrycket: 'om det var det sämsta är det ändå jävligt bra', när någon annan gör fel drar vi istället till med 'gör om, gör rätt och gör aldrig fel igen'.
Jag har också insett att mina vanligaste jobbarkompisar är Ingen och Någon. Det är alltid de som har slarvat bort grejor, märkt upp fel, lagt saker där de inte ska vara och helt struntat i de rutiner vi ska följa.
Vi har exprimenterat med hur mycket kolasås man kan dricka, hurvida papper är magnetiskt, hur många brickor man kan bära utan att tappa dem (och hur många man kan bära och tappa dem), vem som går flest steg på en vecka och förstås hur många interna skämt man kan skaffa sig med hjälp av kända, svenska komiker.
Vi har skrattat hysteriskt åt kräm, att pröva, 'var det en båt?', språkliga missförstånd från engelska till svenska och tillbaka, 'oh, paj!', paprika, elefanter och trafik, teletubbies och förstås alla gäster som man egentligen bara vill gråta åt. När man står där dubbelvikt av skrattanfall och varken vill eller kan sluta förstår man varför man fortfarande jobbar kvar, trots att man så många gånger bestämt sig för att göra något annat. Det är helt enkelt inte lätt att hoppa av McDonaldsskeppet innan det senaste skrattet har klingat ut.
Nästan en favorit i repris.
Jag tänkte att jag skulle fortsätta lite på hjältetemat när jag ändå är i farten. I dag funderade jag på vad folk omedvetet gör för att förgylla min vardag. Jag pratar framför allt om de där korta ögonblicken på jobbet när jag återfår hoppet om mänskligheten. Jag kräver inte mycket. Ett 'tack så mycket' och ett leende, folk som tittar en i ögonen och hälsar eller bara ser sådär ovanligt trevliga ut som en del gör. Vissa människor kan man inte låta bli att le mot.
Något jag däremot har desto svårare att förstå är de som från allra första början är så förbannat sura. Hur orkar man? Och hur kan ett ynkligt 'tack' sitta så långt in att det måste inledas och avslutas med en suck som är djupare än Marianagraven? Är man nöjd med sitt liv när man har den inställningen? Var gick det fel? Har man ända sen födseln blivit tappad bakom vagnen, halkat i rännstenen, suttit på avbytarbänken, fått sparken, sålt smöret och tappat pengarna? När inser man att man bara kan bestämma över sitt eget liv och ändra på sig själv?
Jag hoppas verkligen att någon ger mig en ordentlig känga i korsryggen om jag någonsin låter mig förfalla på det viset. Den dagen jag ständigt tycker att regn är för blött, solsken för varmt, snö för kallt, kudden för mjuk och madrassen för hård kommer jag nog lämna in för gott tror jag. Tills vidare nöjer jag mig med att glädjas över det där ovanligt breda leendet, solen som tittar fram för att försvinna lika fort igen och snöandet som fortfarande överraskar med fjuniga, långsamt fallande flingor. Allt känns lite bättre när man låter sig bli bländad av de där vardagsljusglimtarna.
Något jag däremot har desto svårare att förstå är de som från allra första början är så förbannat sura. Hur orkar man? Och hur kan ett ynkligt 'tack' sitta så långt in att det måste inledas och avslutas med en suck som är djupare än Marianagraven? Är man nöjd med sitt liv när man har den inställningen? Var gick det fel? Har man ända sen födseln blivit tappad bakom vagnen, halkat i rännstenen, suttit på avbytarbänken, fått sparken, sålt smöret och tappat pengarna? När inser man att man bara kan bestämma över sitt eget liv och ändra på sig själv?
Jag hoppas verkligen att någon ger mig en ordentlig känga i korsryggen om jag någonsin låter mig förfalla på det viset. Den dagen jag ständigt tycker att regn är för blött, solsken för varmt, snö för kallt, kudden för mjuk och madrassen för hård kommer jag nog lämna in för gott tror jag. Tills vidare nöjer jag mig med att glädjas över det där ovanligt breda leendet, solen som tittar fram för att försvinna lika fort igen och snöandet som fortfarande överraskar med fjuniga, långsamt fallande flingor. Allt känns lite bättre när man låter sig bli bländad av de där vardagsljusglimtarna.
Supervardaglig.
Kommer du ihåg dina barndomshjältar? Svischandes genom luften, klättrandes i nät, förvandlandes mellan eld och vatten inom loppet av en sekund och röntgensyn som inte kunde stoppas av varken kläder eller betongväggar. Vad hade du valt? Vilken fantastisk superkraft hade du haft mest nytta av i din vardag? För min del känns flygandet automatiskt som den mest självklara, allra helst i dessa oljeprishöjardagar med miljösnack och bilskatt. Det verkar väldigt praktiskt att bara studsa upp i luften och glida ovanför molnen ett tag (förutsatt att man överlever den extrema kylan och syrebristen).
Men vid närmare eftertanke utesluter min höjdskräck både flygandet och nätklättrandet. Tanken på att dessutom inte hålla kursen och krascha med en duva för att vakna med munnen full av kuddun gör också att jag tvekar lite. Att kunna ändra skepnad verkar också lite överskattat, jag kan inte komma på en enda situation i min vardag när jag hade haft nytta av den förvandlingen. Även om jag hade haft superkrafter hade ju inte det inneburit att jag omedelbart även hade fått supermotståndare som behöver eldas på eller släckas. Det allra mest överskattade måste ändå vara röntgensynen. Jag är inte en 13-årig kille i ett pojkrum med en enorm nakenkropps-nyfikenhet och finniga kinder.
Kanske det inte är de övernaturliga sakerna som gör folk till hjältar. Det är nog snarare de som stoppar misshandel och våldtäkter, som bygger skolor mitt i öknen och ger all tid och alla pengar de har för att förhindra könsstympningen av unga, afrikanska kvinnor. De som förlorar synen, benen eller hoppet, men på något sätt lyckas vända allt elände till något positivt och blir bättre människor än de var från början.
Jag vet inte hur du hade valt, men jag tror att jag hellre hade varit vardagshjälte än superhjälte. Det är trots allt det som är på riktigt som verkligen betyder något, och i det verkliga livet behöver man inga superkrafter för att vara hjälte. Jag vet i alla fall att jag satt ihopkrupen i fotöljen och grät som ett litet barn under Hjältegalan förra året.
Kanske borde vi allihop bli lite bättre på att le mot tjejen i kassan, hålla upp dörrar, hjälpa gamla damer över gatan och plocka upp små barns tappade glassar. Om inte annat i hopp om att man får samma behandling tillbaka på ålderns höst och att ens framtida barn inte lämnas gråtande med kladdiga fingrar och en mjuk strut på trottoaren. Ibland är det inte stordåd som gör skillnad för ens medmänniskoar, utan de där många små, osjälviska handlingarna. Det där som gör oss allihop oumbärliga och som får den som råkade ut för ens superkraft att skratta lite för sig själv, utan att egentligen riktigt veta varför.
Att verkligen leva.
Då var vi där igen. Tidshetsen. Det har gått en hel månad av det nya året, och tiden flyger förbi medan jag funderar över om jag ska skriva -08 eller -09. Förstår du vilken kort tid vi egentligen lever? Carpe diem är så äckligt klyschigt och sliskigt, men tyvärr även oerhört sant. En enda liten sekund av en evighet är vad vi får kalla vårt liv. För vissa slutar det tragiskt nog mycket tidigare än planerat, för andra är de sista hundradelarna utdragna plågor.
Med tanke på hur många miljoner år vårt jordklot har funnits är vår futtiga sekund inte ens ett futtigt ögonblick. Faktum är att en miljon år är så länge att det är omöjligt att föreställa sig det (en annan hur ju svårt att minnas förra sommaren), precis som man inte kan se 60 ton grus eller tolv mil lakritssnöre framför sig.
Även om vi vet att medelåldern i Svea Rike är över 80 år och AMF har sparkapitalet i tryggt förvar finns det inga garantier. Vilken dag som helst kan man bli påkörd av en buss, hitta otäcka cancerceller i ryggmärgen eller bli träffad av blixten. Insikten om att idag kan vara sista dagen i livet är inte det minsta upplyftande, men kanske nödvändig för att vi ska göra det vi känner för just nu och sluta vänta på pensionspengar, bättre tider eller nästa finanskris.
Så hur tar du vara på din sekund, din matsked grus, din centimeter lakrits? Vilka val är meningsfulla, viktiga, karaktärsdanande eller bara helt onödiga? Vad gör du för att slippa ångra det du aldrig gjorde? Hur somnar du med gott samvete och för att dra till med ytterligare en klyscha: Hur väljer du att leva för att ta vara på att du bara lever en gång?
Hur sjutton gör jag?
Med tanke på hur många miljoner år vårt jordklot har funnits är vår futtiga sekund inte ens ett futtigt ögonblick. Faktum är att en miljon år är så länge att det är omöjligt att föreställa sig det (en annan hur ju svårt att minnas förra sommaren), precis som man inte kan se 60 ton grus eller tolv mil lakritssnöre framför sig.
Även om vi vet att medelåldern i Svea Rike är över 80 år och AMF har sparkapitalet i tryggt förvar finns det inga garantier. Vilken dag som helst kan man bli påkörd av en buss, hitta otäcka cancerceller i ryggmärgen eller bli träffad av blixten. Insikten om att idag kan vara sista dagen i livet är inte det minsta upplyftande, men kanske nödvändig för att vi ska göra det vi känner för just nu och sluta vänta på pensionspengar, bättre tider eller nästa finanskris.
Så hur tar du vara på din sekund, din matsked grus, din centimeter lakrits? Vilka val är meningsfulla, viktiga, karaktärsdanande eller bara helt onödiga? Vad gör du för att slippa ångra det du aldrig gjorde? Hur somnar du med gott samvete och för att dra till med ytterligare en klyscha: Hur väljer du att leva för att ta vara på att du bara lever en gång?
Hur sjutton gör jag?
