Mitt liv som Frida

Det har varit ovanligt hög stormstyrka i min rosa tuggummibubbla den här veckan. Jag har känt mig så enormt frustrerad över en hel del den senaste tiden. Förändringar på jobbet som jag inte kan göra något åt utan bara måste försöka vänja mig vid, mardrömmar varje natt, att hästen jag rider åt en kompis har hamnat i någon trotsålder och beter sig som en störig tvååring, punktering på bilen för andra onsdagen i rad, ett avmagnetiserat Visakort och dessutom att behöva jobba en extra stängningshelg är några exempel.

Jag hoppas och tror att det mesta kommer kännas lite bättre så fort det blir ordning med sömnen igen. Nu är det så illa att jag låter bli att somna för att jag inte orkar drömma. Jag är så fruktansvärt trött på att ha mardrömmar när det inte finns någon anledning till det, jag mår ju bra! Helt obefogat vaknar jag kallsvettig med tårarna okontrollerat rinnande nerför kinderna.

Dessvärre går min irritation ut över de som är närmast runt omkring mig. Morsan som försöker vara positiv och hjälpa mig, men bara får ännu mer ilska tillbaka, pappa som ställer upp och hämtar mig när bilen gett upp och lånar ut sitt bankkort när mitt eget är oanvändbart, men inte ens kan få ett uppriktigt 'tack för hjälpen'. Förlåt, jag ska bättra mig.

Som tur är finns det så klart något positivt med det här också. Chansen att nästa vecka skulle bli ännu sämre är minimal. Förhoppningsvis blir det ordning på jobbet, sömnen och hästen. För att fira att den här påfrestande veckan äntligen är över ska jag göra en kopp varm choklad, krypa upp i soffan med en filt om mig och spränga mig själv i luften.