Försvarstal, eller däråt.
Då har jag gett mig in på den kriminella banan. I går räckte lagen ut sin långa arm och slog fast att 66 km är på tok för fort på 50-väg. Missförstå mig inte, jag tycker om poliser, anser att de gör ett viktigt jobb och respekterar helt klart bilar med reflexer på, men jag undrar ändå varför de blir så upprörda över en futtig fortkörning. Måste man svära och gestikulera som om himlen höll på att ramla ner?
Till mitt försvar kan jag säga att jag hade jävligt bråttom, och inte sjutton blev det mindre bråttom när jag tvingades stanna och prata med polizei i tio minuter. Har han en aning om hur fort jag fick köra efter det för att ta igen missad tid?
I vanliga fall sköter jag mig i trafiken (och även utanför trafiken), men jag tycker ändå att farbror blå kunde skrattat åt mitt eminenta skämt 'det är ju tur att man har fått skattepengarna'. Inte ens ett litet ryck i mungipan fick jag för att jag försökte liva upp stämningen.
Undrar just om det kommer bli svårt att skaffa lägenhet nu sen man hamnat i brottsregistret...
Slutkörd.
Jag har haft en rent ut sagt helvetisk jobbhelg. Varenda människa med ork nog att gå upp ur sängen har ätit hamburgare någon dag den här helgen. Mina fingrar luktar ost, lök och gurka, mitt hår kommer för alltid att vara tillplattat efter kepsen som stadigt legat och tryckt sen i fredags. I dag har jag mest av allt koncentrerat mig på att inte börja gråta av den extrema huvudvärken som slagit sig ner mellan mina öron.
Varenda nerv, varenda fiber och varenda liten cell i min kropp skriker desperat efter semester. Tack och lov känns två dagars ledighet efter den här helgen som en hel evighet. God natt.
I backspegeln.
Något som är ännu svårare att förstå är att det snart är ett helt år sedan farfar dog. Det känns snarare som två månader. Jag och min kusin Sanna, som jag träffar på tok för sällan, började prata om gamla minnen, och framför allt de dagar vi spenderade hos farmor och farfar när de bodde på gården för vad som känns som en miljon år sedan. Att springa runt på styckena och äta jordgubbar tills fingrarna var rödare än alla bären tillsammans, åka skridskor på bevattningsdammen och få gå iväg själva och köpa godis. Bara tankarna på det gör mig tårögd och båda två passade på att gråta en liten svätt i dag när nostalgin blev så oändligt påtaglig.
Ganska kort efter farfars död körde jag förbi det vacka gula huset där jag tillbringade så många dagar och nätter i min barndom. Helt utan förvarning började jag då storgråta okontrollerat. Trots att jag alltid vetat att de inte kommer flytta tillbaka dit igen kändes det så slutgiltligt när han dessutom var borta. Jag antar att tiderna har förändrats, och kommer fortsätta göra det. Jag är inte så säker på att jag tycker om det.
Sammanfattningsvis.
Halvvägs till helgen laddade jag upp med ett par tuggor grus under ridlektionen. Naturligtvis var det inte meningen, men Zigge är bara en liten häst som inte förstår bättre. Kort och gott fick han värsta flippen och jag landade med truten och snoken rakt ner i underlaget. Inte så smaskigt som det låter och jag har fortfarande ont i knät och nacken, tacksåmycket.
Helgen har varit av något högre klass med allmänt hängande på Sweden Rock Festival som drog i gång alldeles i närheten nu i veckan. Jag längtar som en tok till Hultsfred och kommer ägna nästkommande veckor med uppladdning inför det. Egentligen borde vi slå upp tälten och börja förfesta redan nu, men dessvärre har man ju ett jobb att sköta också. Jag ska försöka uthärda ett par veckor jobbande till.
Och så var det förstås söndag igen. Jag förstår aldrig varför det känns som att det är fler söndagar än alla andra dagar varje vecka.
Effektlöst experiment och sömnbeteende.
Det gick verkligen inte alls bra att skrämma bort mardrömmarna med sömnbrist. Den enda effekten var en morgontrötthet som var värre än vanligt (och då är det verkligen illa). Som tur är har drömmarna börjat ordna upp sig rättså hyfsat i alla fall, även om de inte är helt borta ännu. Trösten är att jag vet att det kommer bli bra närsomhelst igen.
Just nu fascineras jag över hur pigg jag är under hela dagen efter på tok för lite sömn. I går är ett slående exempel på hur överskattat det är att sova sina åtta timmar. Knappt tre helvarv lyckades jag samla ihop lördag-söndag. Skuttade (nåja) upp ur sängen vid nio i går, körde till jobbet och var helt övertänd hela dagen. Efter det blev det obligatorisk ridning, till och med två hästar, och när jag kom hem jag fortfarande lika toppad, hög på sömnbrist och energi som inte ville ta slut.
Dessvärre varar inte sådan låtsaspigghet för alltid. När jag hade duschat, ätit och varvat ner var det som att gå in i en vägg av trötthet, alla missade timmar kom ifatt mig likt ett flygplan som plötsligt träffade mig i bakhuvuet och benen vek sig nästan omedelbart.
Jag antar att det är smällar man får ta. En positiv effekt av det överaktiva liv jag lever just nu är att jag för en gångs skull är trött på kvällarna. Inte enormt trött så jag somnar när jag lägger huvudet på kudden, men åtminstone inte mörtpigg. Det är så längesen jag kände mig kvällstrött att jag inte ens kommer ihåg när det var. Frågan är om det någonsin inträffat såhär många nätter i rad.
God natt.
