Mitt liv som Frida

Äntligen är det ordning och reda med sömnen igen! Jag hoppade högt av lycka i morse när jag för första gången på tre veckor vaknade utvilad utan en puls på 200 och en av tårar fuktig kudde. Jag håller alla tummar för att det här verkligen är slutet på mardrömspersioden för den här gången, och jag tror faktiskt att det är så. Det är banne mig på tiden. Jag räknar med att jag alldeles strax har återhämtat mig från det här och återigen är mitt gamla vanliga jag.

Som extra silverkant är jag ledig hela helgen, och det ska givetsvis firas med utgång och allmänt svirande med tjejerna ikväll. Nu när alla monster är bortjagade ska jag njuta lite extra av permissionen och kvällens fantastiska umgänge. Kan det bli bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det.