Mitt liv som Frida

Jag har spenderat de senaste fyra dagarna innanför lås och bom. Med hamburgare och pommes som enda sällskap har jag ensam skakat galler, försökt hitta en flyktväg och envist petat i väggarna med diverse verktyg. Oändligt länge har friheten känts som en myt, en gammal sägen som bara finns till för att locka fram vårt hopp för att sedan sänka det lika fort igen.

Vem som helst hade blivit galen efter fyra dagar med vatten och bröd, korta promenader i rastgården (även känt som personalrummet) och inte så mycket som en skymt av solen, men jag tror att jag har lyckats hålla förståndet i någorlunda behåll. Eller åtminstone i ursprungligt behåll.

I dag fick jag äntligen ta ett stort steg utanför dörrarna, upprymd av insikten att jag inte behöver återvända förrän om ett par dagar. En kort tid som känns som en evighet. Med lättnaden sköljandes över mig likt tsunamin och med fjäderlätta, men ändå så trötta, steg skuttade jag ut från fängelset. Vetskapen om en ledig dag var bättre än att vinna på Lotto med joker, ordet ledig klingade så högt i huvudet att tankarna på sömnproblem, förkylning och annat elände genast tappade all kraft. Vissa gånger räcker det med så lite för att man inte ska önska sig något annat.

Fast för det mesta gillar jag mitt jobb. Vi ses på tisdag.