Supervardaglig.
Kommer du ihåg dina barndomshjältar? Svischandes genom luften, klättrandes i nät, förvandlandes mellan eld och vatten inom loppet av en sekund och röntgensyn som inte kunde stoppas av varken kläder eller betongväggar. Vad hade du valt? Vilken fantastisk superkraft hade du haft mest nytta av i din vardag? För min del känns flygandet automatiskt som den mest självklara, allra helst i dessa oljeprishöjardagar med miljösnack och bilskatt. Det verkar väldigt praktiskt att bara studsa upp i luften och glida ovanför molnen ett tag (förutsatt att man överlever den extrema kylan och syrebristen).
Men vid närmare eftertanke utesluter min höjdskräck både flygandet och nätklättrandet. Tanken på att dessutom inte hålla kursen och krascha med en duva för att vakna med munnen full av kuddun gör också att jag tvekar lite. Att kunna ändra skepnad verkar också lite överskattat, jag kan inte komma på en enda situation i min vardag när jag hade haft nytta av den förvandlingen. Även om jag hade haft superkrafter hade ju inte det inneburit att jag omedelbart även hade fått supermotståndare som behöver eldas på eller släckas. Det allra mest överskattade måste ändå vara röntgensynen. Jag är inte en 13-årig kille i ett pojkrum med en enorm nakenkropps-nyfikenhet och finniga kinder.
Kanske det inte är de övernaturliga sakerna som gör folk till hjältar. Det är nog snarare de som stoppar misshandel och våldtäkter, som bygger skolor mitt i öknen och ger all tid och alla pengar de har för att förhindra könsstympningen av unga, afrikanska kvinnor. De som förlorar synen, benen eller hoppet, men på något sätt lyckas vända allt elände till något positivt och blir bättre människor än de var från början.
Jag vet inte hur du hade valt, men jag tror att jag hellre hade varit vardagshjälte än superhjälte. Det är trots allt det som är på riktigt som verkligen betyder något, och i det verkliga livet behöver man inga superkrafter för att vara hjälte. Jag vet i alla fall att jag satt ihopkrupen i fotöljen och grät som ett litet barn under Hjältegalan förra året.
Kanske borde vi allihop bli lite bättre på att le mot tjejen i kassan, hålla upp dörrar, hjälpa gamla damer över gatan och plocka upp små barns tappade glassar. Om inte annat i hopp om att man får samma behandling tillbaka på ålderns höst och att ens framtida barn inte lämnas gråtande med kladdiga fingrar och en mjuk strut på trottoaren. Ibland är det inte stordåd som gör skillnad för ens medmänniskoar, utan de där många små, osjälviska handlingarna. Det där som gör oss allihop oumbärliga och som får den som råkade ut för ens superkraft att skratta lite för sig själv, utan att egentligen riktigt veta varför.
