Att bara vara tvungen.
Det kliar i fingrarna. Du vet att du inte borde, men hela kroppen ropar att du måste. Du kan inte låta bli, hur gärna du än vill. Du försöker uppehålla tankarna med något annat, men det går inte. De smiter hela tiden undan, helt omöjliga att få tag på, och halare än ålar. Du försöker intala dig själv att du inte måste, du vet att du har gjort det och det behöver inte kontrolleras. Du har minnet i någorlunda behåll, och du kommer ihåg att allt är i sin ordning. Du lägger dig till rätta under täcket, blundar, men varenda liten nerv i hela kroppen vibrerar och tillåter inte att du somnar ifrån det. Till slut kan du ändå inte stå emot, så du flyger upp fortare än blixten och sliter tag i mobilen. Med vana fingrar knappar du fram alarmet och mycket riktigt. Du har satt det på rätt tid. Du kommer vakna när du ska och all oro försvinner lika fort som den kom.
Tvångstankar.
Jag vet att jag inte är ensam. Faktum är att jag tror att alla har något de känner att de absolut måste och definitivt inte kan låta bli att göra. I mitt fall går mina tvång och mina rädslor hand i hand. Jag är rädd att jag ska komma för sent, jag måste kolla så att dörren är låst så att inga oinbjudna monster eller oönskade vampyrer ska ta sig in, jag känner ett behov av att torka av 'offentliga' bestick, på restauranger exempelvis, och det är naturligtvis sammankopplat med min ibland överdrivna bacillskräck.
Jag tror att jag hade kunnat utveckla extrema tvångsbeteenden om jag bara hade låtit mig göra det. Ibland får jag påminna mig själv om att skärpa mig och ta mig samman. Som tur är har jag så pass stor sinnesnärvaro att jag själv inser när det är på väg att gå över gränsen. Ännu än gång är jag på rätt sida av den hårfina gränsen som skiljer vanliga människor från psykopater. Jag hoppas verkligen att jag inte faller över.
