Pet i sidan, big time.
Jag har hade den officiellt sämsta morgonen någonsin. Allting började med att jag sov för mycket igår, och det på grund av allmän trötthet sen innan. Det blev inget gjort på hela dagen, så inför-hemresa-städ-och-disk blev förskjutet till på tok för sent på kvällen. När jag väl intog ryggläge i sängen var jag inte trött för fem öre (oväntat) och till på köpet härjade katten runt och betedde sig hela natten. Det var farligt nära att hon hamnde på balkongen faktiskt.
Ungefär en minut efter att jag hade somnat ringde mitt finfina mobilalarm för att berätta att det är minsann hög tid att stiga upp. Vet ni hur mörkt det är vid halv sju på morgonen? Jag hoppas inte det, jag är nämligen smärtsamt medveten om det.
När jag väl skulle ge mig ut i snön till busshållsplatsen kunde jag självklart inte hitta mina nycklar. En liten strimma hopp tändes när jag insåg att de nog låg i den redan nerpackade träningsjackan. Sagt och gjort. Stressigt uppsliten packning och inga nycklar rikare höll jag på att ge upp. Till slut hittade jag dem i träningsväskan, som jag för övrigt inte har använt på ett par veckor. Rätt tänkt där.
Så nycklarna i handen, stressstressstress nerför trapporna och mot bussen. Naturligtvis var 7:25 den enda bussen i Lund som någonsin kommit i tid, så där stod den på hållplatsen och lät alla morgonpigga as kliva på. Min idérika hjärna beordrade genast benen till språngmarsch och innan jag ens hade fattat att jag hunnit börja springa låg jag på marken istället. Dessvärre har jag inte programmerat in kommandorullningar, och fick helt enkelt offra höger knä. Med blod rinnandes från knä och hand kom jag till slut på bussen. Om chauffören inte hade väntat på mig hade jag nog lagt mig framför nästa.
Till på köpet lyckades jag skrapa sönder mina nya Acnejeans. Knät har fortfarande inte slutat blöda. Det ser ut som att någon har ätit på det, och det är ungefär så det känns också.
Som tur är finns det snö, busridning, jobbarkompisar och glögg som får det där överjävliga att blekna lite. Tack. Ni är guld.
Ungefär en minut efter att jag hade somnat ringde mitt finfina mobilalarm för att berätta att det är minsann hög tid att stiga upp. Vet ni hur mörkt det är vid halv sju på morgonen? Jag hoppas inte det, jag är nämligen smärtsamt medveten om det.
När jag väl skulle ge mig ut i snön till busshållsplatsen kunde jag självklart inte hitta mina nycklar. En liten strimma hopp tändes när jag insåg att de nog låg i den redan nerpackade träningsjackan. Sagt och gjort. Stressigt uppsliten packning och inga nycklar rikare höll jag på att ge upp. Till slut hittade jag dem i träningsväskan, som jag för övrigt inte har använt på ett par veckor. Rätt tänkt där.
Så nycklarna i handen, stressstressstress nerför trapporna och mot bussen. Naturligtvis var 7:25 den enda bussen i Lund som någonsin kommit i tid, så där stod den på hållplatsen och lät alla morgonpigga as kliva på. Min idérika hjärna beordrade genast benen till språngmarsch och innan jag ens hade fattat att jag hunnit börja springa låg jag på marken istället. Dessvärre har jag inte programmerat in kommandorullningar, och fick helt enkelt offra höger knä. Med blod rinnandes från knä och hand kom jag till slut på bussen. Om chauffören inte hade väntat på mig hade jag nog lagt mig framför nästa.
Till på köpet lyckades jag skrapa sönder mina nya Acnejeans. Knät har fortfarande inte slutat blöda. Det ser ut som att någon har ätit på det, och det är ungefär så det känns också.
Som tur är finns det snö, busridning, jobbarkompisar och glögg som får det där överjävliga att blekna lite. Tack. Ni är guld.
Kommentarer
Trackback
