Mitt liv som Frida

Känner du ibland det där hugget i hjärtat? En svidande smärta, lika plötslig som sommarregn, men så mycket mer ihållande och hjärtslitande. Den sköra, känsliga egenskapen medlidande som triggas av tragiska händelser och får ögonen att vattnas, hjärtat att krampa till och inandningen att förvandlas till flämtningar.

Det är berättelserna om sommarkatten som fick stanna kvar på Öland när familjen åkte tillbaka till stan, den lilla kattungen som sedan frös ihjäl i början av december, den ensamstående mamman som tar på sin son ett par för små regnbyxor och tänker 'det går bra ändå, det måste det göra' och den äldre mannen som hoppar på bussen med sin käpp vid sjukhuset och snubblar till för att han inte hinner sätta sig innan det måste stressas vidare till nästa hållplats.

Det handlar om kassörskan på ICA som ler mot alla, men som aldrig får ett leende tillbaka, det är tonårstjejen som sitter på rälsen och väntar på tågen av den enkla anledningen att det inte finns en enda strimma ljus kvar i hennes liv och det är pappan som vaknar med rödsprängda ögon och bultande huvudvärk och inte ens inser att han har missat sin dotters skolavslutning - igen.

Det är familjen där de förut var fyra, men nu bara är tre, det är hunden som står bunden i löplina året runt och som ingen klappar längre och det är killen som hört det så många gånger att han själv tror att han är för ful, för fet och för dum i huvudet för att förtjäna att ha en enda vän.

Det är tanten som hamnat på ålderdomshem och som ingen besöker, föräldrarna, vännerna och släktingarna till den unga killen som försvinner spårlöst och den lilla killen som gråter för att han har tappat bort sin mamma.

Det är tjejen som ingen ringer, killen som alltid blir vald sist på skolgympan och de som firar jul alldeles ensamma.

Det handlar om han som alla pratar om, men ingen pratar med, hon som så gärna vill vara någon annan att hon glömmer bort vem hon är och de som dör i tysthet utan att någon fäller en enda tår...