Mitt liv som Frida

För första gången på länge är det dags för ett riktigt inlägg. Jag vet att jag slarvar med bloggandet, tiden vill som vanligt inte räcka till. För att kompensera det kommer det här inlägget att handla om framtiden. Det känns som att det varar lite längre då.

Till hösten blir det jobbstopp på McDonalds och flytt till Lund. Med ett stort steg ut i vida världen ger jag mig på att plugga beteendevetenskap i tre år. Jag hoppas verkligen att det är det här jag vill göra. Just nu känns det helt rätt. Frågan är bara hur jag ska klara dagarna utan alla sjuka, underbara och på tok för härliga Macky D-människor. Jag hoppas att beteendevetarna är lika knasiga, roliga och fantastiska. Jag ska hålla en extra tumme för just det.

Faktum är att tummar hålls lite hit och dit vad gäller mig just nu. Jag hoppas på en lägenhet, pluggmotivation och en hemlängtan som inte blir för stor. Som bekant är jag inte världens största beundrare av förändringar. Förhoppningsvis är det här ett undantag.

Jag är glad att Lund inte ligger för långt bort. Jag behöver mitt liv hemma med vännerna, hästarna, skratten, tårarna och den aldrig sinande glädjen. Som tur är finns det tåg, om livet skulle skava lite för mycket på annan ort. Jag tror ändå att det kommer gå bra, jag är sjukt sugen på att ta reda på om det stämmer.