Mitt liv som Frida

Har du någonsin lagt märke till hur övertydligt allt är? Pennor ska inte stoppas i öronen, sugrör ska inte sväljas, trappor ska aktas och trottarkanter går att snubbla över. I början av en av mina Scrubs-dvd:er förklaras det att åsikter och kommentarer i serien är till för att underhålla, och inte nödvändigtvis speglar vad filmteamet eller skådespelarna egentligen tycker. Å fan. Plötsligt föll alla bitar med skådespeleri och fantasi på plats. Jag som trodde att Peter Haber är kriminalare, Charlize Theron prostituerad och Tom Hanks fångvaktare.

Varför måste vi varnas om allt? Tidningar måste reservera för tryckfel, känsliga tittare varnas, kuponger går inte att kombinera och åkning sker på egen risk. Varför får man inte lägga mer ansvar på individerna och mindre på samhället, universum, gud eller vad sjutton folk väljer att skylla på när det inte går som de vill?

Är det verkligen bättre för oss att någon i förväg tänker ut alla faror och eventuella missförstånd? Borde det inte göra mer nytta för de små grå (eller de få grå, i vissa fall) om vi faktiskt använde dem ibland? Livet serveras inte på något skinande silverfat. Faktum är att även det sker på egen risk. 

Är människan så korkad som art att den behöver uppmanas, varnas och fingervisas överallt? Vad finns det i så fall för godtagbar anledning? Vi vill inte bli lurade, vi vill ha alla fakta, vi vill inte dö? Jag förstår i så fall inte varför det är så himla svårt att bara tänka efter före. Som jag nämnt i tidigare inlägg är dessvärre inte sunt förnuft allas bästa vän. Kanske kommer man i framtiden kunna injicera det på närmaste vårdcentral.

Jag undrar just vilken den allra första varningen i mänsklighetens historia var. 'Se upp! Sabeltandad tiger!', 'Plundringståg 300m' eller 'Varning, kannibal till höger!'? När muterade de livsviktiga påpekandena till uppmaningar for dummies och när gick vi med på att lämna förståndet bakom oss?