Mitt liv som Frida

Jag är galet mörkrädd. Inte bara sådär allmänt att jag tycker att det är läskigt att inte se vad som finns framför mig, utan på riktigt rädd. Jag ser skuggor som inte borde finnas, hör andra andetag än mina egna och kan emellanåt vara helt övertygad om att någon smyger omkring med hasande steg precis intill mig.

Jag kan får för mig att jag känner någon, eller något, flåsa mig i nacken för att sedan vara borta så fort jag vänder mig om. Ibland önskar jag bara att det där monstret som slagit sig ner under min säng skulle ta sitt pick och pack och flytta hem till någon annan. Även om jag försöker tala om för min panikslagna hjärna att mörker inte är något farligt och att det aldrig någonsin har varit orsak till några dödsfall kan jag inte sluta skaka. Mitt hjärta vägrar slå långsammare. Den lilla, ibland obefintliga, delen av min hjärna som kallas förnuftet blir bortjagad lika fort som en a-lagare på nobelmiddagen.

Ensam kvar utan sans och vett står då jag. Med hjärtat i halsgropen, händer som skakar och en fantasi som skenar länge och längre iväg. Minsta lilla ljud får mig att hoppa högt, varenda liten rörelse fångas omedelbart av mina skräckslagna ögon. Plötsligt undrar jag inte alls varför gasellerna på savannen alltid ser så jäkla stirriga ut. Istället förstår jag precis hur de tänker och vad de känner. Mitt icke existerande mörkerlejon är lika verkligt för mig som det de ser lurandes i savanngräset.

Det enda som faktiskt hjälper mot min mörkerrädsla är att tända lampan eller att gömma mig under täcket. Jag har än så länge inte lyckats hitta det magiska receptet för att bota den, men jag vet hur jag ska göra för att jaga bort det där hemska, flyktiga svarta. Åtminstone tillfälligt och tillräckligt länge för att jag ska hinna i fatt förnuftet som flåsandes sitter ihopkrupet och gömmer sig för den mer hårdhänta, irrationella hjärndelen som är mest känd som psykisk sjukdom.