Mitt liv som Frida

Jag trodde att jag var trött på att alltid frysa trots extra tröja, vantar och mössa, att alltid skrapa rutorna på bilen och stampa bort snö från skorna så fort man så mycket som visat sig ute. Jag trodde att jag egentligen bara gillar själva snöande i sig, den där känslan av renodlad lycka inombords som det medför och att man plötsligt känner sig fem år gammal igen. Så fort snön har landat på det höstgula gräset brukar jag omedelbart bli 21 igen och sucka tungt över hala vägar och att andedräkten blir till vit rök. Den senaste tiden har det nämligen inte varit nog med att varena liten pinal ute är vit, det har dessutom varit förbannat kallt.

I morse var snön som bortblåst (eller ja, snarare bortregnad) och jag förstod att jag faktiskt inte är så trött på vintern som jag trodde. Visst, vintern känns lite extra lång och mörk ibland, men när det är såhär blir det istället bara en tragisk förlängning av hösten, och det är minst 100 gånger värre. Det är lika kallt som på vintern, och lika patetiskt grått som på hösten. Moder jord har rört ihop den absolut värsta årstidskombinationen som finns och dessvärre inte är alltför ovanlig.

Helst av allt vill jag ha sommar, sol och bad i havet, men det kanske jag inte riktigt kan vänta mig i januari. I-landsproblem, kanske någon av er suckar och tycker att jag ska vara glad att jag har årstider och inte krig eller svält att klaga över, och jag håller egentligen med, men det är inte lätt när det är svårt, och det är dessvärre inte varmt när det är kallt heller.