Mitt liv som Frida

Jag har hört att många människor går runt i godan ro och tror att de är fullt normala när de i själva verket är totalt rubbade mentalt och borde låsas in bakom galler som saknar nyckel, i en cell utan fönster, med madrasser istället för tapeter. Jag kan erkänna att jag nästan misstänker att jag är en av de där vardagspsykopaterna. Det som räddar mig från elchocker och överdosering av Sobril är att jag faktiskt är medveten om min galenskap.

Som tur är har jag inte heller riktigt alla kvalifikationer för att vara en regelrätt psykopat. Jag är på tok för svag för att brotta ner någon och våldföra mig på den, jag är så rädd för mörker (som ni om inte annat vet sen mitt tidigare inlägg) att jag aldrig skulle våga överfalla någon i en gränd mitt i natten och jag tycker att blod är så pass läskigt att jag inte skulle kunna strypa, stycka och gräva ner en kropp bara för att jag känner för det.

Jag har även hört att om man bara lite mentalt störd kan man lyckas väldigt bra i livet. Man behöver några av de där egenskaperna, men om man har för många och uppför sig som Hannibal Lector exempelvis är det inte riktigt lika accepterat av samhället. Om det väl har gott så långt är jag väldigt skeptisk till att det går att bota. Ibland är det nog inte meningen att vissa människor ska vistas på våra gator och torg.

Själv är jag inte riktigt så galen och hade gärna provat samtalsterapi. Det lockar mig att kunna sitta och prata om sig själv med någon som verkligen lyssnar och faktiskt är intresserad av det man säger. I samma stund som jag skrev det insåg jag att narcisissm är ett av många drag man hittar hos psykopater. Och då snackar vi riktiga, massmördande, ätandes på mänskliga kroppsdelar-psykopater, inte bara vardagsgalningar. Det enda problemet jag kan se med terapi är att man kanske hade hittat en hel del uppseendeväckande störningar om man väl hade börjat rota. Jag tror att jag hellre är lyckligt ovetande, trots allt.

Tills vidare nöjer jag mig med att kallas galen, hitta på lite korkade grejor emellanåt och titta i kors då och då när jag blir tilltalad. Det är trots allt tillräckligt galet för min del. Istället för att samla störda tankar på hög i hjärnan lever jag ut dem lite i taget. Vem vet, kanske är det just det som räddar mig från tvångsmedicinering och att hittas gnagandes på ett ekorrben mitt i city.