Mitt liv som Frida

Jag är egentligen inte mycket för välgörenhet. Jag skänker inte till Unicef, jag har inget Rosa Band (fy skäms på mig, jag vet) och jag har inga kravmärkta kläder av rättvisebomull och icke-barn-arbetegaranti. Jag vill inte påstå att jag inte bryr mig om ökenspridning, svältande barn och krigshärjade länder, för det gör jag egentligen, men bara inte tillräckligt mycket för att skänka bort hela halva lönen.

Kanske resonerar jag som många andra. Kommer pengarna verkligen fram? Är man garanterad att de inte bara går till omkostnader? Och om de faktiskt hamnar i de områden där de verkligen behövs, hur vet man att de verkligen går till det de ska, och inte landar i fel händer och istället för mat och rent vatten förvandlas till gevär och granater?

Jag är trots allt inte helt hopplös, jag skänker faktiskt till WSPA varje månad (World Society for the Protection of Animals, ja, jag var tvungen att googla förkortningen). Mycket för att jag bryr mig enormt mycket om djur och för att det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på dansande björnar, gallmjölkning, sälar som klubbas utan att riktigt klubbas ihjäl och hundar som flås levande. Jag har absolut inte gett upp hoppet om mänskligheten, men det känns ändå att mina pengar gör större nytta för djuren än för folk i allmänhet.

Dessutom tror jag även på att även hjälpa folk i det egna landet. Många av mina vänner är fattiga studenter som vänder slantar, pantar burkar och käkar nudlar för att överhuvudtaget överleva (inte riktigt kanske, men näst intill). En vacker dag kommer jag förhoppningsvis att vara i samma situation själv.

Så vad säger ni? Ska vi hyra Hasse Aro och dra igång en direktsänd TV-gala till förmån till Sveriges studenter, som hungrar efter kunskap, men svälter vid lunchtid? Vem mer än jag kan tänka sig att bli studentfadder redan i dag?