Mitt liv som Frida

Jag insåg idag att det faktiskt har gått en hel vecka sen år 2008. Är det bara jag som inte riktigt hinner med i svängarna? Jag tycker att de senaste fem åren i princip har tagit slut innan de ens börjat och jag vet inte varför, men jag det känns alltid som att mina klockor går lite fortare än alla andras.

Plötsligt upptäcker jag att det är kallt, det snöar och det är mörkt som mitt på natten redan klockan fem på kvällen och så inser jag att det är vinter. När sjutton hände det? Även om jag vet att det har varit kalendervinter sen första december verkar jag inte ha förstått det innerst inne. Är det jag som förnekar att tiden går eller har jag faktiskt så fullt upp att jag inte ens tillåter mig att stanna upp och känna efter?

Oavsett anledning är det jag som kommer vakna upp en vacker dag och inse att jag är gråhårig och rynkig för att sedan snubbla över ett dussin barnbarn som alla hunnit fylla 15 och en grånande tax vid namn Fridolf som jag inte minns att jag har skaffat. Kan det vara så att man blir gammal och glömsk endast och enbart för att man aldrig ser till att hänga med i det som händer runtomkring en utan istället är för upptagen med att hänga med andra?

Min hjärna verkar ha komprimerat hela tolv månader till sisådär tre futtiga och totalt förvirrat mig till den milda grad att jag inte kan förstå att det är ett år, och inget förbannat sommarlovskort låtsasår, som har hunnit gå. Därför kommer jag förlita mig på att högre makter löser det här åt mig. Nästa år, eller ja, i år till och med (där är det igen, nyårsförnekandet), kommer jag nämligen vara lite extra snäll och se till att tomten fixar några fler timmar per dygn åt mig. Jag tror att det om något kommer rädda mig från känslan av att tiden går alldeles för fort medan jag står kvar och väntar på att den ska hinna ifatt mig.