Mitt liv som Frida

Föreställ dig det här scenariot: du sitter jämte någon på bussen och han har världens största näsa. Inte en som är lite större än normalt, utan en riktigt enorm banan till snok. Du kan inte låta bli att titta, hur gärna du än vill. Du tror att du är smidig som inte hånstirrar, utan bara kikar försiktigt när Herr Näsa tittar åt ett annat håll, men innerst inne vet du förstås att ditt tittande inte är mycket diskretare än en elefant i en porslinsaffär.

Som tur är har jag kommit på en inte helt politiskt korrekt lösning på problemet. Förr i tiden var det fullt acceptalbelt att köpa (eller hur man nu fick tag på dem) en dvärg, en skäggig dam och hitta en kalv med två huvuden, resa ett cirkustält och starta en så kallad freak show dit folk kunde komma och betala för att titta på och förundras av naturens missfoster.

Kanske är det dags att återinföra det. Folk med extremt utmärkande drag kan tjäna pengar på att inte se ut som de borde och vanliga, dödliga som du och jag kan stilla den där krypande nyfikenheten som hela tiden viskar 'hur fan ser han ut?' i bakhuvudet när vi hamnar jämte ett freak of nature exempelvis på bussen.

Jag läste nyligen en artikel i Expressen som handlade om en liten pojke i ett land far, far away som hade fötts med en penis på ryggen. Det får man väl ändå säga är hyfsat speciellt. Min första tanke var förstås att skutta till banken, ta ut mina sparpengar och köpa ut den ryggsnoppspojken (jag hade förstås fått fila lite på artistnamnet). Han kunde blivit det största dragplåstret till min nystartade freak show. Folk hade kunnat få klia honom bakom örat och så hade han fått stånd på ryggen. Galet anmärkningsvärt. Dessvärre har de redan hunnit operera bort extrasnoppen så mina finfina framtidsplaner sjönk snabbare än Titanic, men jag ger inte upp. Om någon ser Quasimodo haltandes på någon gata någonstans är det bara att hojta till. Han lär ju ändå vara arbetslös sen kyrkorna installerade elektriska klockringare.