Mitt liv som Frida

När är det okej att dra till med en liten lögn för att förvrida sanningen och få det att låta lite bättre i åhörarens öron? Gränsen mellan att försköna verkligheten och ljuga är ibland hårfin så jag tänkte presentera ett moraliskt dilemma som exempel: För några år sedan hade vi en supertrevlig, grårandig katt vid namn Clinton. Dessvärre var han inte bara trevlig och grå, han var även en mästerjägare som fångade precis allt som rörde sig (inklusive mina byxlösa ben och ett antal svartvita husdjurskaniner vars halvätna kroppar vi tvingdes sopa under mattan).

Samtidigt som vi hade kattvärldens svar på Charles Manson i vår ägo hade ett sött fasanpar flyttat in hos vår granne (även hon trevlig och grå). Naturligtvis sa hennes tanthjärna åt henne att samla lite extra pärleportspoäng och mata fasanerna, som till slut blev så tama som vilda djur kan bli. Allt var frid och fröjd på vår gata, både fjäderfän och tant stormtrivdes, ända tills min pappa hittade fasanhanens huvud vid vår ytterdörr en tidig morgon. Clinton slickade sig nöjt om munnen. Fortare än kvickt gjorde vi oss av med bevisen och tvättade bort alla blodiga tassavtryck. Grannen frågade efter ett tag om vi hade sett till fasanerna på länge. Det hade vi förstås inte (vi visste ju rättså exakt var herr fasan höll till) och inte heller berättade vi att hela vår familj deltog i efterarbetet av det brutala mordet.

När är det då okej att ljuga? När hela sanningen egentligen inte ändrar något? När lögnen gör mer nytta än skada? När man vet att man skonar någon från lidande de inte behöver utstå? När grannen är gammal och skör, och fasanen har galt för sista gången?

Det korrekta svaret på frågan om vi hade sett till fåglarna hade förstås egentligen varit "Ja, faktiskt. Clinton lämnade fasanmannens huvud på trappan här i förrgår, honan har förhoppningsvis flytt fältet för att undkomma hans hungriga käftar". Vem hade blivit lyckligare av det? Inte granntanten, i alla fall.