Mitt liv som Frida

De människor som inte är rädda för något överhuvudtaget är väldigt lätträknade. Oavsett om det är känslan av svindel när fötterna är på tok för långt ifrån marken, kalla kårar i samband med trånga utrymmen eller krypande, kliande nerver vid bara tanken av krälande ormar har alla något som kittlar skräckcentrat i hjärnan.

På ett sätt är det kanske bra att vara rädd. Man är medveten om att det kan vara farligt att vistas ute helt ensam i en suspekt, mörk gränd, man sänker hastigheten i snöslask för att man inte vill köra av vägen och om man skulle stöta på ett lejon inser man snabbt att det bästa alternativet är att fly.

Personligen släpar jag på en hel del helt onödiga rädslor. Mörker är, som skrivet i tidigare inlägg, en av dem. Jag har väldigt svårt för höga höjder och uppskattar inte alls att stå högst upp på en svajig stege i hala skor. Trånga utrymmen gör mig kallsvettig och alla djur med fler än fyra ben får mig att rysa av obehag. En av mina värsta, och mest oförklarbara, fobier är den för clowner. Bilder på vuxna män med vitmålade ansikten gör att jag tittar bort. Synen av en livs levande clown med rött låtsasleende och på tok för stora byxor får min kropp att skaka. Min hjärna kan inte längre fokusera på något annat än tyghandskarna och de där märkligt formade ögonbrynen.

Trots att mitt minne ibland inte riktigt är vad det borde kommer jag faktiskt ihåg att jag inte gillade clowner ens när jag var liten. Jag tyckte aldrig att de var roliga när de snubblade över varandra i löjligt stora skor utan ville istället bara att de skulle försvinna. Såhär på äldre dar har ogillandet utvecklats till renodlad rädsla. Jag kommer nog aldrig kunna förklara varför, men hela kroppen kryper av obehag, andningen blir snabbare och ögonen spärras ofrivilligt upp.

Som tur är finns det inte så vansinnigt många clowner runtskuttandes på gator och torg. Det hade varit mycket värre att vara rädd för män i vinterjackor eller små barn i färgglada mössor. Även om min clownskräck är väldigt välutvecklad är den inte speciellt svår att leva med. Jag antar att det bristande antalet livs levande, pösbyxklädda clowner är silverkanten på just det här fobimolnet.