Mitt liv som Frida

Ett land där snön faller för första gången i slutet av januari för att inte smälta bort och förvinna förrän i april. Där sommaren smygstartar i maj och aldrig är helt borta i september. Där skogarna, bergen, sjöarna och havet är de vackraste platserna i hela världen. Där hösten drar med sig stormvindar som välter träd och får takpannor att trilla i backen. Där våren är grönska och glädje för att vintermörkret ännu en gång är över.

Ett land där man möter vilt främmande människors blickar med ett litet leende lekande i mungiporna, mest för att man känner på sig att man har något gemensamt. Där man tycker om sina medmänniskor av den enkla anledningen att de kommer från samma land.

Ett land där det inte är märkligt att man äter glass och dessutom väntar sig glassbilens tutelitutande längs gatorna trots att det är 15 grader kallt, där man respekterar att den man sitter jämte på bussen inte vill höra ens livshistoria och där man håller upp dörren på ICA när någon går bakom. Där man väntar på grön gubbe vid övergångsställena även om det inte är en enda bil inom synhåll.

Ett land där man vet att lagom är bäst och att det anses trevligt att tacka för senast. Där gamla människors historier fortfarande fascinerar och betyder mycket och det anses vettigast att leva som mamma-pappa-barn. Där den storslagna historien gör att man känner en glödande stolthet inombords. Där man är lycklig över att bara få finnas till.

Ett land där man inte skäms för att säga vart man kommer ifrån. Där språket innehåller alla ord som behövs för att beskriva storheten. Där man har minst 100 olika recept på inlagd sill.

Ett land där traditioner har en speciell plats i hjärtat. Där midsommarstången ska resas varje sommar och majbålet brinna varje Valborgsmässoafton. Där julgransljusen glimmar och adventsljustakarna lyser upp även de mörkaste fönster.

Ett land som är lite bättre än alla andra.
Sverige.