Mitt liv som Frida

Med ett ryck sätter du dig spikrak upp i sängen. Kallsvetten rinner längs ryggen, pyjamasen klibbar fast mot huden och kinderna är helt dränkta av salta tårar. Hjärtat hamrar stenhårt i bröstet, pulsen skenar i hisnande hastighet. Du är så varm att du svettas. Samtidigt skakar du av köld. Tänderna skallrar och du tar korta, hetsiga andetag. Hjärnan jobbar på högvarv, och du känner dig jagad. Till slut sköljer lättnaden över dig. Det var bara en dröm. Tack gode gud, det var bara en dröm.

Är du lika välbekant med mardrömmar som jag är? I mitt fall handlar det som tur är inte om varje eller ens varannan natt. Det går istället lite upp och ner i perioder. Rätt vad det är kommer de tillbaka, och då är det riktiga nobelprisvinnande mardrömmar vi snackar om (förutsatt att det hade delats ut ett sådant pris). Det är inget småmesigt om spöken iklädda vita lakan utan riktiga grejor där pappa dör, döda barn vill bli adopterade och psykopatiska yxmördare står alldeles intill en och andas tungt i ens öra.

Kanske hänger det här ihop lite med mina sömnsvårigheter. När jag vaknar med hjärtat i halsgropen vågar jag knappt somna om för att jag är rädd att drömma igen. Kombinerat med min väldigt välutvecklade mörkerskräck är det ett oslagbart recept på sömnlöshet. Med vidöppna ögon ligger jag helt klarvaken långt efter att pulsen har gått ner och andningen återigen är normal. Varenda liten nerv i kroppen är på helspänn och hjärnan jobbar febrilt. Alla ljud hörs högre, alla ljusglimtar är starkare och minsta lilla rörelse fångas omedelbart av mina överansträngda hornhinnor.

Så vad gör man åt det? Hur tvingar man på bästa sätt hjärnan att koncentrera sig på trevligare saker som solsken och färgglada blommor istället för monster med svarta hål istället för ögon och vampyrer med blodet rinnande längs mungiporna? Man kryper helt enkelt lite längre ner under täcket, aktar sig för att ligga för nära kanten och grabbar tag extra hårt runt gosedjurskrokodilen.