Mitt liv som Frida

Hur många gånger om dagen kommer du på dig själv med att tänka 'vilken perfekt värld det hade varit om alla hade varit som jag'? Är du, precis som jag, trött på att alltid behöva förklara hur du menar och ändå bara stirra rakt in i två helt tomma ögon och en halvöppen mun, ett ansiktsuttryck som förtvivlat ropar 'jag är en idiot och jag skäms inte ens' så högt

att det skulle kunna väcka sedan länge stupade första världskriget-soldater?

Önskar du att du istället alltid hade mötts av nickande, leende människor som förstår vilken fantastiskt fascinerande människa du är? Folk som är precis som du, som du inte behöver förklara för och som inte frågar vad du menar. Tänk igen. Om alla hade varit lika smarta och förstående och haft lika sunda, vettiga värderingar (jag kanske inte är så himla sund och vettig alltid, men du förstår säkert principen) som du hade ingen, inte en enda, tyckt att du var speciell. Inte ens det minsta. Dina häpnadsväckande idéer hade bara varit idéer i mängden. Ingen hade häpnat över din storslagenhet, ingen hade klappat dig på axeln och uppskattande berättat hur duktig, begåvad och underhållande du är.

Tacka vet jag idioter. De som inte förstår dig, men ändå avundas ditt intellekt, ditt sätt att uttrycka dig och ditt sätt att tänka. De som önskar att de hade tänkt som dig före du själv gjorde det och som kämpar dubbelt så hårt som dig, men ändå bara kommer halvvägs. De där som så gärna vill, men inte kan.

Jag menar inte att smutskasta mindre begåvade på något sätt, det handlar inte om hjärnkapacitet, utan framför allt om sunt förnuft och förmågan att lägga ihop ett och ett, att tänka efter innan man talar och ibland om att bara hålla käften. Det känns bra att veta att man har förmågan att inte framstå som en komplett jubelidiot och att man faktiskt har något annat än vakuum mellan öronen. Och som Johan sa: Man lever lite för att känna sig bättre än idioterna.