Mitt liv som Frida

Enligt min förvridna verklighetsuppfattning hinner man följande på tio minuter: en weekend till Paris, slakta och stycka en normalstor gris, byta däck på bilen och såga ner en halv skog till den milda grad att den bara består av sågspån. Jag ger verkligen tidsoptimismen ett ansikte. Egentligen är jag oftast ute i god tid, men fem minuter (det är alltid fem) kommer jag på en miljon femhundrasjuttio saker jag skulle ha hunnit med, och eftersom klockorna i Fridaland går mycket långsamme än vanliga klockor är jag istället nästan alltid fem minuter sen.

Vad gör man åt det här oändligt hopplösa personlighetsdraget? Egentligen borde jag bara hoppa i skorna och sätta mig i bilen, men jag föredrar att komma på halvt onödiga saker att ordna med istället. Plötsligt får jag för mig att ladda batteriet på mp3-spelaren, flytta pengar mellan mina bankkonton och sortera kläder i garderoben eftersom jag ändå har så gott om tid.

Som tur är har jag bättre vett och sans när det gäller riktigt viktiga saker som att komma i tid till jobbet, läkarbesök (jag har visserligen inte varit hos läkaren på säkert fem år, men i alla fall), klipptider och så vidare, men då slutar det istället med att jag är tio minuter för tidig. Anledningen kan vara att jag kommer alltid ihåg skrämselbilden hos tandläkaren med ett kanin med tandvärk som led något fruktansvärt och texten "Snälla, kom i tid" i en pratbubbla jämte. Varför är det så galet svårt att bara komma i tid?

Naturligtvis finns det ett ljus även i de försenades tunnel. Folk i min omgivning är inte exakt på sekunden-noga med tid, fem minuter hit eller dit är inte världsomvälvande viktigt och dessutom finns det faktiskt de som ofta är mer sena än vad jag är, till och med så att jag nästan framstår som tidig emellanåt.

Vad mer kan jag säga? Fint folk kommer sent.