Mitt liv som Frida

Något som jag gillar lite extra mycket med jul- och nyårsfirandet är att många saknade vänner kommer hem för att öppna julklappar och skjuta nyårsraketer med nära och kära. Precis som flyttfåglarna som letar värme söderut varje vinter reser de tillbaka till Skåne och välkomnas med öppna armar. Jag, som verkligen uppskattar traditioner och håller hårt på att förändringar ska ske långsamt, är lyckligare än ett litet barn på julaftons morgon när allting återgår till det normala (eller snarare det som var normalt innan folk tog studenten och skaffade sig ordentliga frisyrer och vettiga jobb).

Dessvärre är jul, nyår och till och med hela år 2008 över lika fort som det började. Lika perfekt synkat som klockorna i någon uråldrig detektivrulle tar även kompisarnas semestrar slut, och de tvingas hoppa ombord på tåg och bussar för att åka hem och återgå till vardagen.

Eftersom man har ansträngt sig för att träffa alla återvändande själar så mycket som möjligt står man ensam kvar i sin egen vardag med en allt mer växande tomhet som man har försökt förtränga sen sist man vinkade av sina vänner. Jag försöker tänka så lite som möjligt på hur mycket jag saknar de två av mina favoriter som flyttat längre än ett stenkast bort. Det gör helt enkelt för ont att hela tiden tvingas inse att det inte längre går att bara komma över i ett par timmar och gå igenom det senaste skvallret, poppa popcorn och skatta tills man skriker och varken kan eller vill sluta.

Dessvärre kan jag inte, hur gärna jag än vill, helt förtränga att jag har ett litet hål i hjärtat som i vanliga fall fylls upp alldeles utomordentligt av de saknade pärlornas klingande skratt och fantastiska sätt att bara vara. Det räcker med att få ett sms, se en skymt av ett foto från de gamla, goda glansdagarna eller att höra en låt man brukade lyssna på för massor av år sedan och så kommer all längtan som ett brev på posten. Vissa dagar sköljer saknaden, alla minnen och insikten av hur mycket i deras liv jag missar över mig, så jag ser till att få en överdos av längtan och sorg injicerad rakt in i horn- och trumhinnorna. Rakt in i mitt gråtande hjärta.

Tack och lov är det faktiskt så att tio låtar, 200 foton och åtta liter tårar senare känns allt lite bättre igen. Jag inser att jag kommer få träffa de efterlängtade vännerna ganska snart, och vet att det kommer att vara precis lika roligt som förr i tiden när vi träffades varje dag. Men Frida och Lisa, ni ska veta att Halmstad och Stockholm ibland känns oändligt långt borta och att jag skulle göra vad som helst för att kunna korta avståndet mellan oss.