Mitt liv som Frida

Finns det någon dryg, totalt humorbefriad och överseriös besserwisser där ute någonstans som vill hjälpa mig att svara på några frågor gällande uteliv och framför allt folket som beblandar sig med uteliv?

Vad är det som händer i huvudet på det manliga könet när de går ut? Varför anser de plötsligt att det är okej att stå tio killar med armarna om varandras axlar och hoppa frenetiskt i (o)takt till musiken? Vad är det som gör att de i exakt samma sekund som de går ut på dansgolvet tappar förmågan att hålla ordentligt i en flaska eller ett glas? Finns det någon överhuvudtaget som går ut och tycker att det är okej att bli nerskvätt med öl, cider, urin eller vad det nu är de har i sina halvfulla glas?

Varför beter inte tjejer sig bättre? Varför tror de att den bag i storlek ponny som hänger runt axeln inte är i vägen när man dansar på ett knökfullt dansgolv? Har de ens förstått att uteställena har en bemannad garderob av en ganska specifik anledning? Vilken viktig uppförandegen saknar de som oavbrutet och konstant knuffar sina meddansare? Vad är det som gör att det är så förbannat svårt att ta ett litet, knappt synbart steg åt höger och därmed undvika den återkommande kollisionen?

Den kanske viktigaste frågan av dem alla, som många tjejer ivrigt söker ett svar på, är: varför (eller nej, stryk det, varför i hela fridens namn) är det så oerhört omöjligt för killar att förstå pikar? (Det kan mycket väl vara så att tjejer är precis lika korkade efter ett par glas vin, men det är inget jag utsätts för). Jag kan, å (nästan) alla tjejers vägnar berätta att vi inte är intresserade om vi hela tiden dansar undan och försöker komma bort från herrn i fråga (nej, det är inget försök att spela svårfångad, vi vill faktiskt inte bli fångade överhuvudtaget), skrattar bort komplimanger och svarar undvikande på frågor om mobilnummer, msn-adress eller fullständigt, Facebookvänligt namn.

Som tur är inser man ju till slut att killen i fråga helt enkelt inte förstår ens tydliga, men vänliga, avvisanden, så man säger som det är. Om det hjälper? Inte det minsta. Vilken är den godtagbara ursäkten som gör att man blir lämnad i fred? 'Jag har pojkvän'?, 'jag är lesbisk'?
'Jag har aids'?

Så, mr. eller mrs. know-it-all. Hur lyder utvärderingen om flickor och pojkars bisarra utgångsbeteende?

Oavsett vilket, tack så mycket för en oförglömlig (det vi kommer ihåg såhär dagen efter vill säga) kväll igår, Frida och Sara. Det måste helt klart bli fler spontanutgångar med vaniljvodka och garderobsrensning, livsnödvändiga diskussioner och svirande på höga klackar i taket.