Mitt liv som Frida

Jag fullkomligt avgudar Håkan Hellström och blir alltid lika förvånad som besviken när folk i min omgivning inte förstår hur man överhuvudtaget kan lyssna på honom. Faktum är att det inte handlar om rena toner eller den bästa sångrösten, utan om känslan. Att lyssna på hans röst och urskilja smärta, ångest, saknad, glädje och extrem lycka på samma gång. Att veta hur jävligt han har haft det och hur bra det trots allt har blivit.

Håkans låtar är finurliga berättelser, sagor om det som varit och det som komma skall. De flesta saknar den traditonella uppbyggnaden med vers - refräng - vers - refräng. De har en början och ett slut, och de vill få fram ett budskap. Om du lyssnar på texterna kan du känna du igen dig i hans ord om hjärtslitande kärlek, vänner som alltid betyder mer än allt i hela världen och historier om hur han blev den han är i dag. Ibland kan du bara skratta dig lycklig över hur mycket bättre ditt eget liv har varit och hur lite jävlighet du har upplevt.

När man verkligen börjar lyssna och riktigt höra musiken inser man snart att den är bra mycket smartare än de senaste hitsen på Rix FM. Med låtar som börjar där nästa tar vid och textrader som återkommer i fler än en låt med helt olika innebörder får Håkan ett djup som sällan ses i dagens hitvarningar och försök att tjäna snabba pengar.

Man kan inte kräva att alla ska gilla en så speciell röst som bäste herr Hellströms, men man borde kunna tvinga folk att uppskatta honom för den enormt skickliga musiker han är. De som inte inser det är helt enkelt inte lika intelligenta som hans texter. Jag önskar mig mer Håkanacceptans och mindre dumhet åt folket.